"Sveriges Radio går Lukasjenkos ärenden"

Sveriges Radios sändningar på vitryska har stor betydelse för demokratirörelsen i Vitryssland – Europas sista diktatur. När SR nu väljer att lägga ner sändningarna till förmån för sändningar på ryska, går man – möjligen av ren okunnighet – president Alexander Lukasjenkos ärenden och motverkar en demokratisk utveckling i landet, skriver 16 svenska författare och kulturpersonligheter.




Okunnigheten om det land som i medier benämns ”Vitryssland”, alternativt ”Europas sista diktatur”, är fortsatt stor runtom i de svenska stugorna. En okunnighet som beror på en mängd faktorer, men framför allt på den isolering som omger landet och som bland andra EU försöker bryta inom ramarna för sitt östliga partnerskapsprogram.

Samtidigt bör det framhållas att ovärderliga bilaterala insatser också görs från svenskt håll, inte minst på kulturområdet, i syfte att lösgöra landet från isoleringens bojor och påskynda den inhemska demokratiseringsprocessen. I en omfattning som saknar tidigare motstycke gästas Sverige exempelvis av vitryska musik- och teatergrupper och författare ges för första gången någonsin ut i översättningar gjorda direkt från vitryskan. Och vice versa.

Den svensk som är fortsatt okunnig om vårt sydostliga nästgrannland har alltså snart ingenting att skylla på.

Men när redaktionschefen för Sveriges Radios internationella sändningar, Ingemar Löfgren, nu kungör att man med SR-ledningens goda minne lägger ner sändningarna på vitryska till förmån för ”ett av de större europeiska språken, nämligen ryska, ett språk som också förstås i Vitryssland”, är detta inte först och främst att förstå som ett utslag av vanlig okunnighet.

Nej, uttalandet kan svårligen uttolkas som någonting annat än en illa dold likgiltighet inför ett helt språk och för dess självklara plats i kampen för ett öppet och demokratiskt Vitryssland.

För inte kan det väl komma som en nyhet ens för Ingemar Löfgren att ett av den starkt russifierade regimens mest uppenbara verktyg i sitt totalitära maktutövande just är inskränkningar av den vitryska kulturen och det vitryska språket: antalet skolor med undervisning på vitryska har drastiskt minskat, klassiska vitryskspråkiga författare som Jakub Kolas stryks från skolornas litteraturlistor, böcker på vitryska drabbas av distributionsförbud och dess upphovsmän hindras från att göra uppläsningar.

Det har till och med gått så långt att människor har blivit arresterade på gatan anklagade för att ”svära offentligt” då de samtalat på vitryska.

När vitryska demokratiaktivister får frågan vad som är deras största hinder svarar de oftast just isoleringen, känslan av att man är helt avskuren från omvärlden och utlämnad åt sitt öde. SR:s vitryskspråkiga sändningar har därför ett värde som inte går att överskatta. Väljer man att beröva lyssnarna möjligheten att på sitt eget språk komma i direktkontakt med demokratiska värderingar och tillvägagångssätt bidrar man till känslan av isolering för landets demokratiska förkämpar och förstärker dessutom den allmänna misstänksamheten mot väst.

Men visst, Ingemar Löfgren har rätt på en punkt. De flesta i Vitryssland förstår ryska. Som framgått av ovanstående resonemang är det språk som används inom den vitryska administrationen just ryska. Ändå uppger omkring 70 procent av befolkningen att man har vitryska som modersmål.

Detta måste väl ändå betyda någonting? Också för Sveriges Radio.

Lika lite som SR lättvindigt kan välja att övergå till norska eller danska i sina regionala sändningar kan man med hedern i behåll besluta att över en natt ersätta ett språk med ett annat i sin internationella verksamhet. Jämförelsen kan tyckas gripen ur luften, men faktum kvarstår: Sverige är inte sina skandinaviska grannländer. Vitryssland är inte Ryssland.

Man måste se över sin verksamhet, motiverar Ingemar Löfgren SR:s beslut, ett beslut som dessutom fattas i ett läge då de bilaterala insatserna i Vitryssland är som allra intensivast och då Sverige står i begrepp att överta ordförandeskapet i ett EU vars utrikespolitiska arbete till stor del är tydligt riktat mot Östeuropa och Vitryssland.

Det är obegripligt och tyder på ett oroande mått av lättsinne och bristande omvärldsanalys.

En av de många frågor man slutligen måste ställa sig är därför huruvida det alls kan vara förenligt med SR:s uppdrag och grundläggande värderingar att motverka snarare än att aktivt främja den demokratiska utvecklingen.

Den vitryska regimen har redan effektivt sett till att undanhålla vitryskan från varje form av offentlighet. Nu är det tydligen Sveriges tur att göra detsamma.

Nog är det ändå en smula anmärkningsvärt att Sveriges Radio på det här viset väljer att ta rygg på Europas sista diktatur?


Henrik C. Enbohm, internationell sekreterare, Sveriges författarförbund
Per Bergström, förläggare
Marie Lundquist, poet
Nils Håkanson, översättare
Anders Bodegård, översättare
Arne Johnsson, poet
Ida Börjel, poet
Andrzej Tichy, författare
Jenny Tunedal, poet
Judith Black, projektansvarig Vitryssland, Svenska institutet
Peter Fröberg Idling, författare och kulturredaktör
Cilla Nauman, författare
Oline Stig, författare
Astrid Trotzig, författare
Maria Söderberg, fotograf
Andreas Mattsson, musiker