Nobelklass på Berlin!
Första recensionen, och det lovar gott inför nästa veckas besök av Ales Steger och författarbesök på:
27/10: Författarförbundet i Stokcholm
28/10: Söderbokhandeln i Stockholm
29/10: Stanza i Malmö
31/10: Göteborgs poesifestival
27/10: Författarförbundet i Stokcholm
28/10: Söderbokhandeln i Stockholm
29/10: Stanza i Malmö
31/10: Göteborgs poesifestival
100 år är ingenting för mig
Se där, ni kanske tror att cykelsäsongen är över, att det kanske kan bli mer fokus på annat, ja åtminstone mindre fokus på cykling, det är väl bra nog det. Nej nej, inte så snabbt, ja inte förrän skidskyttet är igång eller hur ni nu gör. Idag var en intressant dag för mig, 2010 års le Tour presenterades, och som väntat med 100-åringen Col du Tourmalet i Pyrenéerna!
Annat som är på gång, ja i tisdags kom det en pall med Berlin till oss, vi tog emot och ska snart säga mer, innan jag uttalar mig måste det dock bli studiebesök.
Annat som är på gång, ja i tisdags kom det en pall med Berlin till oss, vi tog emot och ska snart säga mer, innan jag uttalar mig måste det dock bli studiebesök.
Snart i Börssalen
En timme kvar till Englunds tillkännagivande. Vi är mest nöjda med att DN idag nämner tre Rámusförfattare i förhandssnacket: Nádas, Roubaud och – Anja Utler!
Tycker själv att höstluften idag kändes lite Magrisk eller, ännu mer, som en dag för Ashbery.
Tycker själv att höstluften idag kändes lite Magrisk eller, ännu mer, som en dag för Ashbery.
Någonstans vid väntan på gränsen
Någon mil utanför Trieste ligger den slovenska byn Mačkolje – ”kattbyn”. Mačkolje har alltid legat på gränsen, idag mellan Italien och Slovenien och en gång mellan Österrike och Venedig. Det är från tiden för den senare som byn har fått sitt namn, de slaviska bönderna från Karst kom till byn för att sälja sina varor och på husfasaderna såg de det bevingade venetianska lejonet. Självfallet hade ingen av dem en aning om vad ett lejon var och således sade de helt enkelt att de tog sina varor till ”byn med katten”.
Fram till den 21 december 2007 låg Mačkolje också på gränsen mellan Fort Europa och världen utanför.
På den italienska sidan om gränsen ligger byn Dolina. Där bor min vän Borut, slovensk till nationaliteten men italiensk i passet. Där bodde också under hela sitt liv hans morfar som aldrig flyttade utanför byn men vars medborgarskap skiftade sex gånger. När Borut föddes var landet på andra sidan gränsen Jugoslavien, idag är det Slovenien och fram till december 2007 kunde han i sin vingård om morgnarna skörda även när det inte var september och skördetid. Resten av året utgjordes dock skörden av skor, kläder och andra tillhörigheter till flyktningar vilka av smugglare släppts av på andra sidan gränsen, och sedan, för allt vad livet och tygen höll, sprungit mot Triestes och EU:s hoppfulla och åtråvärda ljussken. Ett ljussken som hellre mottar delar av de springandes kroppar än dess personer, vilket Damjan Kozolo så träffande fångat i sin film Rezervni deli.
Nu har den gränsen flyttat ett antal mil söderut och ljusen glittrar även i Ljubljana, Bratislava, Budapest, Warszawa, Tallinn, Riga och Vilnius. Den 21 december 2007 skruvade man ner bommen på vägen mellan Dolina och Mačkolje, tog med den till vinstugan i Dolina och dansade limbo under den där den fortfarande hänger.
Den 21 december 2007 öppnades också gränsen mellan Gorizia och Nova Gorica, en stad genom vilken gränsen och en gång järnridåns inledande galler skar och efter andra världskriget delade staden mellan Italien och Jugoslavien. Nu var det här på torget som man symboliskt rev gränsen, Goran Bregovic spelade och Romano Prodi utropade staden till den Europeiska staden.
Det kan tyckas som en billig poäng, men det finns ändå något slående i den retoriska likheten då fascisterna på 1930-talet i propagandasyfte utropade den kosmopolitiska smältdegeln Trieste, några mil söder om Gorizia, till Città Italiana – den mest italienska av alla städer.
Jag återvänder till denna den mest italienska staden för min slovenske väns bröllop med vigsel i Italien efter vilken vi bussas till festen en bit in på den slovenska sidan.
Vid bordet samtalar jag med serbiske Milos som har kommit till bröllopet från Belgrad. Ett bröllop som han tydligt gör klart är enda anledningen till att han någonsin skulle gå igenom den förnedring som processen att söka ett Schengenvisum innebär. Han har i Belgrad i dagar köat utanför ambassaden till ett land som för arton år sedan också var hans hemland, väl inne har han visat upp sin inbjudan och personliga brev från värdparet, sin sambostatus, sina kontohändelser för de senaste sex månaderna och naturligtvis sina anställningar. Med de sistnämnda har det dock blivit problem, det slovakiska företag han arbetar för har betalat ut lönerna svart och då hans inkomster verkade tveksamma blev det avslag för visumansökan. Till slut har han genom hjälp av en släkting på slovakiska ambassaden ändå lyckats få ett visum till Slovakien och Schengen, vilket möjliggjort för honom att komma till festen.
Han är less på hela situationen, säger att han har förståelse för att serbernas skepticism mot den EU-vänliga regeringen ökar. ”Det har gått åtta år sedan vi lämnade ut Milošević, men de lättnader mot oss som utlovats kommer aldrig utan istället ställs det bara nya och åter nya krav. Vi har isolerats och känt oss isolerade, men just nu ökar känslan hos allt fler serber att vi ska välja den isoleringen, att vi klarar oss själva för att vi ändå inte får någonting tillbaka.”
Kort tid efter Milos och mitt samtal beslutar sig EU för att vid årsskiftet släppa på visumtvånget för serber till EU. För Bosnien och Kosovo består det dock.
På museet i Trieste ser jag en utställning med anledning av att det är 140 år sedan den praktfulla serbisk-ortodoxa kyrkan San Spiridione byggdes. Den var med sin storslagenhet ett praktexempel på den serbiska befolkningens makt och rikedom i den fria hamnstaden Trieste. De serbiska familjerna var förmögna och inflytelserika handelsmän och redare.
Också idag är den serbiska befolkningen påtaglig i Trieste. I tidningsställen kring Piazza Garibaldi samsas lokaltidningen Il Piccolo med serbiska tidningar och på kaféerna runt samma torg överröstas italienskan av serbiska.
2009 är den serbiska befolkningen dock varken redare eller handelsmän utan framförallt byggarbetare, yrken som italienarna helst undviker och kanske till och med kan ge till dem utan visum.
Jag läser hur bosnisk press beskriver det fortsatta visumtvånget för bosnier till Schengen som att EU håller på att skapa ett bosniskt ghetto, en isolering som kan skapa samma känsla av instängdhet som den under 1990-talet av kriget framkallade avskildheten.
Och det är nu vid den gränsen, i det land som alltid har legat på gränsen, mellan öst och väst, österrikare och osmaner, som skåpbilarna stannar och de livsviktiga stegen mot ljusskenet springs om natten.
Fram till den 21 december 2007 låg Mačkolje också på gränsen mellan Fort Europa och världen utanför.
På den italienska sidan om gränsen ligger byn Dolina. Där bor min vän Borut, slovensk till nationaliteten men italiensk i passet. Där bodde också under hela sitt liv hans morfar som aldrig flyttade utanför byn men vars medborgarskap skiftade sex gånger. När Borut föddes var landet på andra sidan gränsen Jugoslavien, idag är det Slovenien och fram till december 2007 kunde han i sin vingård om morgnarna skörda även när det inte var september och skördetid. Resten av året utgjordes dock skörden av skor, kläder och andra tillhörigheter till flyktningar vilka av smugglare släppts av på andra sidan gränsen, och sedan, för allt vad livet och tygen höll, sprungit mot Triestes och EU:s hoppfulla och åtråvärda ljussken. Ett ljussken som hellre mottar delar av de springandes kroppar än dess personer, vilket Damjan Kozolo så träffande fångat i sin film Rezervni deli.
Nu har den gränsen flyttat ett antal mil söderut och ljusen glittrar även i Ljubljana, Bratislava, Budapest, Warszawa, Tallinn, Riga och Vilnius. Den 21 december 2007 skruvade man ner bommen på vägen mellan Dolina och Mačkolje, tog med den till vinstugan i Dolina och dansade limbo under den där den fortfarande hänger.
Den 21 december 2007 öppnades också gränsen mellan Gorizia och Nova Gorica, en stad genom vilken gränsen och en gång järnridåns inledande galler skar och efter andra världskriget delade staden mellan Italien och Jugoslavien. Nu var det här på torget som man symboliskt rev gränsen, Goran Bregovic spelade och Romano Prodi utropade staden till den Europeiska staden.
Det kan tyckas som en billig poäng, men det finns ändå något slående i den retoriska likheten då fascisterna på 1930-talet i propagandasyfte utropade den kosmopolitiska smältdegeln Trieste, några mil söder om Gorizia, till Città Italiana – den mest italienska av alla städer.
Jag återvänder till denna den mest italienska staden för min slovenske väns bröllop med vigsel i Italien efter vilken vi bussas till festen en bit in på den slovenska sidan.
Vid bordet samtalar jag med serbiske Milos som har kommit till bröllopet från Belgrad. Ett bröllop som han tydligt gör klart är enda anledningen till att han någonsin skulle gå igenom den förnedring som processen att söka ett Schengenvisum innebär. Han har i Belgrad i dagar köat utanför ambassaden till ett land som för arton år sedan också var hans hemland, väl inne har han visat upp sin inbjudan och personliga brev från värdparet, sin sambostatus, sina kontohändelser för de senaste sex månaderna och naturligtvis sina anställningar. Med de sistnämnda har det dock blivit problem, det slovakiska företag han arbetar för har betalat ut lönerna svart och då hans inkomster verkade tveksamma blev det avslag för visumansökan. Till slut har han genom hjälp av en släkting på slovakiska ambassaden ändå lyckats få ett visum till Slovakien och Schengen, vilket möjliggjort för honom att komma till festen.
Han är less på hela situationen, säger att han har förståelse för att serbernas skepticism mot den EU-vänliga regeringen ökar. ”Det har gått åtta år sedan vi lämnade ut Milošević, men de lättnader mot oss som utlovats kommer aldrig utan istället ställs det bara nya och åter nya krav. Vi har isolerats och känt oss isolerade, men just nu ökar känslan hos allt fler serber att vi ska välja den isoleringen, att vi klarar oss själva för att vi ändå inte får någonting tillbaka.”
Kort tid efter Milos och mitt samtal beslutar sig EU för att vid årsskiftet släppa på visumtvånget för serber till EU. För Bosnien och Kosovo består det dock.
På museet i Trieste ser jag en utställning med anledning av att det är 140 år sedan den praktfulla serbisk-ortodoxa kyrkan San Spiridione byggdes. Den var med sin storslagenhet ett praktexempel på den serbiska befolkningens makt och rikedom i den fria hamnstaden Trieste. De serbiska familjerna var förmögna och inflytelserika handelsmän och redare.
Också idag är den serbiska befolkningen påtaglig i Trieste. I tidningsställen kring Piazza Garibaldi samsas lokaltidningen Il Piccolo med serbiska tidningar och på kaféerna runt samma torg överröstas italienskan av serbiska.
2009 är den serbiska befolkningen dock varken redare eller handelsmän utan framförallt byggarbetare, yrken som italienarna helst undviker och kanske till och med kan ge till dem utan visum.
Jag läser hur bosnisk press beskriver det fortsatta visumtvånget för bosnier till Schengen som att EU håller på att skapa ett bosniskt ghetto, en isolering som kan skapa samma känsla av instängdhet som den under 1990-talet av kriget framkallade avskildheten.
Och det är nu vid den gränsen, i det land som alltid har legat på gränsen, mellan öst och väst, österrikare och osmaner, som skåpbilarna stannar och de livsviktiga stegen mot ljusskenet springs om natten.
Da Capo
Lägg till föregående inlägg till att det inte är första gången som Jessica Gedin spanar kring ämnen som Rámus redan fört in i framtiden.
Nu var det Thomas två spaningar som fick större publik och redan i samband med tidskriften Gläntas framtidsencyklopedi, som publicerades förra hösten, pratade Gedin i Spanarna länge om ordet "moffa" – komponerat för Glänta av en Rámusmedarbetare.
Nu var det Thomas två spaningar som fick större publik och redan i samband med tidskriften Gläntas framtidsencyklopedi, som publicerades förra hösten, pratade Gedin i Spanarna länge om ordet "moffa" – komponerat för Glänta av en Rámusmedarbetare.
Date w/ IKEA
På mässan fick jag ett sms där det stod något om att hon som skrev lyssnade på Spanarna och att Jessica Gedin gjorde min spaning. Inget jag förstod där nere på golvet eller var jag nu kan ha varit, men såhär hemma i Malmö har jag lyssnat på programmet, och jo, det hade jag kanske kunnat säga. I vilket fall. Jag gjorde en Per för en dryg månad sedan och så fullföljer jag denna nu. I Sydsvenskan kommenterade jag då följande:
Varje år kommer en ny Ikeakatalog och varje år kommenteras detta visuella tvärsnitt av samtiden. Möblerna, tygerna, formerna, vad har de ställt i bokhyllorna, vad hänger på väggarna och så vidare.
I år har ännu så länge det stora samtalsämnet varit valet av typsnitt. En namninsamling för att få tillbaka det gamla har startats, i förra veckan twittrades det mer om Ikea och typsnitt än om exempelvis Ted Kennedy och ett nytt ord, Verdanagate, har bildats.
Det är såklart inte första gången design skapar protester. Senaste åren har bland annat sett logotypen till sommar-OS i London 2012 samla ihop 48 000 underskrifter på 48 timmar och likafullt samlades det in underskrifter förra hösten då Facebook ändrade sin layout.
Typsnittet som Ikea har valt heter Verdana. Ikea själva talar om att man vill använda samma typsnitt i alla länder, slippa ge olika intryck på webben kontra trycksaker och dessutom tror inte företaget att den stora massan är särskilt intresserade av vilket typsnitt Ikea använder. Inte heller Wikipedia tycker det finns något allmänintresse och vill plocka bort det nya uppslagsordet Verdanagate.
Vad är det som irriterar tusentals grafiska designers med flera jorden runt? En anledning kan vara att Verdana är ett typsnitt med mycket hög läsbarhet i små storlekar – på datorskärmar. Det ska inte användas till trycksaker då det anses vara det första genuina typsnittet för den digitala världen. En annan, möjligen enklare, anledning kan vara att det ägs av Microsoft vars rykte i typsnittskretsar är, milt uttryckt, inget vidare.
Men kanske finns det något irriterande också i vad man valt bort. Ikea har fram till nu haft en variant av Futura som typsnitt, kanske det typsnitt som flest grafiska designers gillar. Michael Bierut berättar i 79 short essays on design om sina studenters vilja att alltid välja Futura, ett geometriskt typsnitt som verkar andas design. Kraftwerk, ett av musikhistoriens mest grafiskt uttryckta band använde Futura och stilmedvetna regissörer som Stanley Kubrick och Wes Anderson har använt det i alla sina filmer.
Så, Ikea har valt Verdana, designvärlden vill ha tillbaka Futura. Men det många i upphetsningen verkar glömma bort är på samma vis som Futura skapades för att uttrycka det moderna, snarare än en version av det förra, har Ikea alltid velat sälja moderna möbler. Verdana är med andra ord ett alldeles väntat val, bra dessutom.
Varje år kommer en ny Ikeakatalog och varje år kommenteras detta visuella tvärsnitt av samtiden. Möblerna, tygerna, formerna, vad har de ställt i bokhyllorna, vad hänger på väggarna och så vidare.
I år har ännu så länge det stora samtalsämnet varit valet av typsnitt. En namninsamling för att få tillbaka det gamla har startats, i förra veckan twittrades det mer om Ikea och typsnitt än om exempelvis Ted Kennedy och ett nytt ord, Verdanagate, har bildats.
Det är såklart inte första gången design skapar protester. Senaste åren har bland annat sett logotypen till sommar-OS i London 2012 samla ihop 48 000 underskrifter på 48 timmar och likafullt samlades det in underskrifter förra hösten då Facebook ändrade sin layout.
Typsnittet som Ikea har valt heter Verdana. Ikea själva talar om att man vill använda samma typsnitt i alla länder, slippa ge olika intryck på webben kontra trycksaker och dessutom tror inte företaget att den stora massan är särskilt intresserade av vilket typsnitt Ikea använder. Inte heller Wikipedia tycker det finns något allmänintresse och vill plocka bort det nya uppslagsordet Verdanagate.
Vad är det som irriterar tusentals grafiska designers med flera jorden runt? En anledning kan vara att Verdana är ett typsnitt med mycket hög läsbarhet i små storlekar – på datorskärmar. Det ska inte användas till trycksaker då det anses vara det första genuina typsnittet för den digitala världen. En annan, möjligen enklare, anledning kan vara att det ägs av Microsoft vars rykte i typsnittskretsar är, milt uttryckt, inget vidare.
Men kanske finns det något irriterande också i vad man valt bort. Ikea har fram till nu haft en variant av Futura som typsnitt, kanske det typsnitt som flest grafiska designers gillar. Michael Bierut berättar i 79 short essays on design om sina studenters vilja att alltid välja Futura, ett geometriskt typsnitt som verkar andas design. Kraftwerk, ett av musikhistoriens mest grafiskt uttryckta band använde Futura och stilmedvetna regissörer som Stanley Kubrick och Wes Anderson har använt det i alla sina filmer.
Så, Ikea har valt Verdana, designvärlden vill ha tillbaka Futura. Men det många i upphetsningen verkar glömma bort är på samma vis som Futura skapades för att uttrycka det moderna, snarare än en version av det förra, har Ikea alltid velat sälja moderna möbler. Verdana är med andra ord ett alldeles väntat val, bra dessutom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)