Rädslan för ordet består

Robert Darnton har i böcker som Pornografi och revolution: förbjudna bästsäljare i det förrevolutionära Frankrike och Boken i rännstenen försökt påvisa de till Frankrike insmugglade böckerna från schweiziska Neuchâtels betydelse för Franska revolutionen. Pornografi och smädelseskrifter eldade på folkmassan mot en revolution för vilken filosofiska skrifter sedan skulle bli symbolen för eftervärlden och, för all del, grundläggande för samhällsförändringarna.

Under Kalla kriget smugglades böcker och manuskript över järnridån. I Toronto drev exempelvis den tjeckiske författaren Josef Skvorecky tillsammans med sin fru exilförlaget 68 publishers, som publicerade i hemlandet förbjudna tjeckiska författare för utgivning, dels till exiltjecker, dels för att på de mest uppfinningsrika sätt smugglas in i Tjeckoslovakien.



Ivan Klíma har berättat vilken funktion den insmugglade och samizdatlitteraturen hade, inte som samhällsomstörtare och folkupplysare, utan som ett sammanhållande kitt och skapare av gemenskap för de dissidenta intellektuella.

Även i dag finns det gränser där straffskalan för boksmuggling är värre än vapen och droger. I årets första nummer av tidskriften Folket i Bild intervjuar Erik Paulsson Rönnbäck den turkmenska exilförfattaren Ak Welsapar som sedan sex år driver exilförlaget Gun i Enköping. Ett förlag som ger ut böcker på turkmenska, böcker som bulvaner med risk för stränga fängelsestraff sedan smugglar in i Turkmenistan.

När böcker nämns i samma sammanhang som Turkmenistan brukar det vanligtvis handla om den förre diktatorn Saparmurat Niyazovs, även kallad alla turkmeners ledare Türkmenbash, bok Ruhnama. Boken, som också har fått ge namn åt månaden september, beskriver turkmenernas och Niyazovs storslagna bakgrund. Welsapar beskriver hur farligt det blir när "Ruhnama", som det läses ur varje dag offentligt och undervisas i skolan, av många som fostrats och hjärntvättats med den anser den är riktigt bra.



Censuren mot övrig litteratur är mycket hårdare än under Sovjettiden och Welsapar är en av 19 totalförbjudna författare. Författarna behöver inte vara politiska utan det räcker med att de inte är regimhyllande, eller som tidigare när ordet "näsa" censurerades från alla böcker.

Det var när Welsapar kom till Sverige 1996 som han först kunde ge ut sina böcker ocensurerade. Det var också då som han började smuggla in böcker till hemlandet. Ett fåtal titlar och exemplar, men ändå ett hopp.

Rädslan för ordet består; från att all poesi censurerades bort i brev från fångar på Guantánamo, till det avslöjande reportaget, symbolladdade språk och nedsättande kroppsdelar. Vi får hoppas att Darntons teorier kan gälla även på situationer i dag och Welsapars böcker bidra till förändring även i Turkmenistan. Att Klímas ord om den nonkorformistiska bokens betydelse för gemensamhetskänsla också kan råda för de marginaliserade dissidenterna i Ahgabad.