Under hösten har vi matats med påminnelser om kalla krigets obarmhärtighet, Järnridåns absurditet och den reella grymheten att leva i ett totalitärt system, ett rapporterande som nådde sin kulmen på årsdagen av Berlin murens fall.
Där muren en gång löpte vid Checkpoint Charlie finns i dag ett museum, eller egentligen är det mer av en uppställning.
Här finns inte utrymme för interaktivitet och tankeanknytningar utan här föses turistgrupperna fram för att hämta andan framför exempel på uppfinningsrikedomen i hur folk försökte smuggla sig över gränsen från öst till väst: ombyggda bilar, urgröpta surfingbrädor, flygplan byggda av gräsklippare.
Turistgrupperna från Väst får härigenom bevis på hur förfärligt systemet på andra sidan muren måste ha varit när desperationen var så påtaglig och vilken humanitet som också var självklar då avhoppare skulle få stanna och känna trygghet efter sin flykt.
Inget utrymme för reflektion kring mängden människor som i dag försöker smuggla sig in över Europas murar från förföljelse, obarmhärtiga krig och det reella livet i ett totalitärt system.
Där tog humaniteten slut och man kan bara fundera kring vilket sekel som museer med olika smugglingsmetoder för flyktingar från Nordafrika, Irak, Afghanistan och så vidare kommer att upprättas i södra Spanien, på Sicilien eller för all del i Hököpinge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar