Hoppas hålla ut trots nya dekret
Nyligen beslutade Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenka om ett nytt dekret som ökar landets myndigheters befogenhet att övervaka internet, begära ut uppgifter om enskilda användare och med kort varsel blockera sidor som anses olämpliga. Sedan tidigare finns också ett analyscenter som bestämmer vilken typ av information som ska få finnas på nätet i Vitryssland. Enligt presidenten är beslutet fattat för att skydda både medborgare och staten.
Även om internetanvändandet också tidigare begränsats i Vitryssland är oron nu stor att nätet ska hamna under samma kontroll som annan media när beslutet träder i kraft första juli.
Bland annat kan det påverka en tidskrift som 34mag. Denna vitryskpråkiga tidskrift med målgrupp 18-25-åringar blandar tunga politiska reportage med lättsamma intervjuer och humoristiska guider till Minsk och ”Europas svarta hål”, men framförallt skildras den vitryska undergroundkulturen och unga med nonkonformistiska idéer.
34mag är sedan tidigare förbjuden att tryckas men har kringgått förbudet genom att en gång i månaden utkomma som CD-tidning med ljud, bild, text och film. Tidningen har även gått att läsa på Issuu, finns som podcast samt med en snygg sida på nätet.
På 34mag.net läggs materialet från tidskriften ut och läsare kan också ladda ner det senaste CD-numret. Sedan i höstas finns material även på engelska där man samlat det bästa från tidigare årgångar, ett perfekt sätt att få inblick i den politiska situationen och unga vitryssars vardag som förhoppningsvis kommer att finnas kvar och stå emot de nya påbuden från det guldfärgade presidentpalatset.
Även om internetanvändandet också tidigare begränsats i Vitryssland är oron nu stor att nätet ska hamna under samma kontroll som annan media när beslutet träder i kraft första juli.
Bland annat kan det påverka en tidskrift som 34mag. Denna vitryskpråkiga tidskrift med målgrupp 18-25-åringar blandar tunga politiska reportage med lättsamma intervjuer och humoristiska guider till Minsk och ”Europas svarta hål”, men framförallt skildras den vitryska undergroundkulturen och unga med nonkonformistiska idéer.
34mag är sedan tidigare förbjuden att tryckas men har kringgått förbudet genom att en gång i månaden utkomma som CD-tidning med ljud, bild, text och film. Tidningen har även gått att läsa på Issuu, finns som podcast samt med en snygg sida på nätet.
På 34mag.net läggs materialet från tidskriften ut och läsare kan också ladda ner det senaste CD-numret. Sedan i höstas finns material även på engelska där man samlat det bästa från tidigare årgångar, ett perfekt sätt att få inblick i den politiska situationen och unga vitryssars vardag som förhoppningsvis kommer att finnas kvar och stå emot de nya påbuden från det guldfärgade presidentpalatset.
Rädslan för ordet består
Robert Darnton har i böcker som Pornografi och revolution: förbjudna bästsäljare i det förrevolutionära Frankrike och Boken i rännstenen försökt påvisa de till Frankrike insmugglade böckerna från schweiziska Neuchâtels betydelse för Franska revolutionen. Pornografi och smädelseskrifter eldade på folkmassan mot en revolution för vilken filosofiska skrifter sedan skulle bli symbolen för eftervärlden och, för all del, grundläggande för samhällsförändringarna.
Under Kalla kriget smugglades böcker och manuskript över järnridån. I Toronto drev exempelvis den tjeckiske författaren Josef Skvorecky tillsammans med sin fru exilförlaget 68 publishers, som publicerade i hemlandet förbjudna tjeckiska författare för utgivning, dels till exiltjecker, dels för att på de mest uppfinningsrika sätt smugglas in i Tjeckoslovakien.
Ivan Klíma har berättat vilken funktion den insmugglade och samizdatlitteraturen hade, inte som samhällsomstörtare och folkupplysare, utan som ett sammanhållande kitt och skapare av gemenskap för de dissidenta intellektuella.
Även i dag finns det gränser där straffskalan för boksmuggling är värre än vapen och droger. I årets första nummer av tidskriften Folket i Bild intervjuar Erik Paulsson Rönnbäck den turkmenska exilförfattaren Ak Welsapar som sedan sex år driver exilförlaget Gun i Enköping. Ett förlag som ger ut böcker på turkmenska, böcker som bulvaner med risk för stränga fängelsestraff sedan smugglar in i Turkmenistan.
När böcker nämns i samma sammanhang som Turkmenistan brukar det vanligtvis handla om den förre diktatorn Saparmurat Niyazovs, även kallad alla turkmeners ledare Türkmenbash, bok Ruhnama. Boken, som också har fått ge namn åt månaden september, beskriver turkmenernas och Niyazovs storslagna bakgrund. Welsapar beskriver hur farligt det blir när "Ruhnama", som det läses ur varje dag offentligt och undervisas i skolan, av många som fostrats och hjärntvättats med den anser den är riktigt bra.
Censuren mot övrig litteratur är mycket hårdare än under Sovjettiden och Welsapar är en av 19 totalförbjudna författare. Författarna behöver inte vara politiska utan det räcker med att de inte är regimhyllande, eller som tidigare när ordet "näsa" censurerades från alla böcker.
Det var när Welsapar kom till Sverige 1996 som han först kunde ge ut sina böcker ocensurerade. Det var också då som han började smuggla in böcker till hemlandet. Ett fåtal titlar och exemplar, men ändå ett hopp.
Rädslan för ordet består; från att all poesi censurerades bort i brev från fångar på Guantánamo, till det avslöjande reportaget, symbolladdade språk och nedsättande kroppsdelar. Vi får hoppas att Darntons teorier kan gälla även på situationer i dag och Welsapars böcker bidra till förändring även i Turkmenistan. Att Klímas ord om den nonkorformistiska bokens betydelse för gemensamhetskänsla också kan råda för de marginaliserade dissidenterna i Ahgabad.
Under Kalla kriget smugglades böcker och manuskript över järnridån. I Toronto drev exempelvis den tjeckiske författaren Josef Skvorecky tillsammans med sin fru exilförlaget 68 publishers, som publicerade i hemlandet förbjudna tjeckiska författare för utgivning, dels till exiltjecker, dels för att på de mest uppfinningsrika sätt smugglas in i Tjeckoslovakien.
Ivan Klíma har berättat vilken funktion den insmugglade och samizdatlitteraturen hade, inte som samhällsomstörtare och folkupplysare, utan som ett sammanhållande kitt och skapare av gemenskap för de dissidenta intellektuella.
Även i dag finns det gränser där straffskalan för boksmuggling är värre än vapen och droger. I årets första nummer av tidskriften Folket i Bild intervjuar Erik Paulsson Rönnbäck den turkmenska exilförfattaren Ak Welsapar som sedan sex år driver exilförlaget Gun i Enköping. Ett förlag som ger ut böcker på turkmenska, böcker som bulvaner med risk för stränga fängelsestraff sedan smugglar in i Turkmenistan.
När böcker nämns i samma sammanhang som Turkmenistan brukar det vanligtvis handla om den förre diktatorn Saparmurat Niyazovs, även kallad alla turkmeners ledare Türkmenbash, bok Ruhnama. Boken, som också har fått ge namn åt månaden september, beskriver turkmenernas och Niyazovs storslagna bakgrund. Welsapar beskriver hur farligt det blir när "Ruhnama", som det läses ur varje dag offentligt och undervisas i skolan, av många som fostrats och hjärntvättats med den anser den är riktigt bra.
Censuren mot övrig litteratur är mycket hårdare än under Sovjettiden och Welsapar är en av 19 totalförbjudna författare. Författarna behöver inte vara politiska utan det räcker med att de inte är regimhyllande, eller som tidigare när ordet "näsa" censurerades från alla böcker.
Det var när Welsapar kom till Sverige 1996 som han först kunde ge ut sina böcker ocensurerade. Det var också då som han började smuggla in böcker till hemlandet. Ett fåtal titlar och exemplar, men ändå ett hopp.
Rädslan för ordet består; från att all poesi censurerades bort i brev från fångar på Guantánamo, till det avslöjande reportaget, symbolladdade språk och nedsättande kroppsdelar. Vi får hoppas att Darntons teorier kan gälla även på situationer i dag och Welsapars böcker bidra till förändring även i Turkmenistan. Att Klímas ord om den nonkorformistiska bokens betydelse för gemensamhetskänsla också kan råda för de marginaliserade dissidenterna i Ahgabad.
De skygga nu bland skuggorna
Tycker om NY Times epitet på J.D. Salinger i nekrologen över honom: "the Garbo of words".
Allt går igen – också radiovågbrytaren
I veckan gick den tjeckiske kompositören, journalisten, kanslern och dissidenten Ivan Medek ur tiden 85 år gammal. Ett namn känt av få utanför hemlandet, men som var en av de individer vilka gjorde en avgörande skillnad i vad som skulle leda fram till de politiska omvälvningarna i Östeuropa för dryga 20 år sedan.
Fängslad redan under de hårda åren i Tjeckoslovakien under 50-talet och tvingad att gå i exil i Österrike efter att ha undertecknat Charta 77. Från Österrike blev han en angelägen röst i de för Sammetsrevolutionen så betydande sändningarna från Radio Free Europe.
Efter revolutionen såldes den kommunistiska parlamentsbyggnaden vid Václavplatsen till Radio Free Europé/Radio Liberty för en tjeckiska koruna. Nu är Medek död och sändningsverksamheten har flyttat till andra lokaler. Trots hot under Bushtiden att de ekonomiska medlen till verksamheten helt skulle dras in finns den dock fortfarande kvar och sänder på 28 språk till 20 länder som Iran, Uzbekistan och Afghanistan. I det senare lyssnar hälften av den vuxna befolkningen till sändningarna.
Radiosändningarnas betydelse och effektivitet för en fri rapportering och dessutom möjligheten att inplantera demokratiska idéer i länder utan någon demokratisk tradition borde tydligt lyftas fram i en tid när demokratin ska spridas med vapenmakt. Likaså i Sverige där brösttonerna kan vara djupa angående den militära närvaron i Afghanistan men där nedläggningen av Sveriges radios sändningar på vitryska till Vitryssland, en diktatur på samma avstånd från Malmö som Stockholm, passerade tämligen ostört.
Ivan Medek tog som livsuppgift att inte tiga mot brott mot mänskliga rättigheter utan uppmärksamma ogärningar mot dem överallt hela tiden. Än idag fängslas dessvärre de som försöker arbeta i den andan. På juldagen dömdes den kinesiske dissidenten, författaren och professorn Liu Xiaobo till elva års fängelse för att ha kritiserat regimen genom att underteckna den så kallade Charta 08.
Brottet det samma som Medeks, och vid sidan av protester mot domen borde vi också i största möjliga mån försöka medverka till att upplysa Xiaobos landsmän om den.
Fängslad redan under de hårda åren i Tjeckoslovakien under 50-talet och tvingad att gå i exil i Österrike efter att ha undertecknat Charta 77. Från Österrike blev han en angelägen röst i de för Sammetsrevolutionen så betydande sändningarna från Radio Free Europe.
Efter revolutionen såldes den kommunistiska parlamentsbyggnaden vid Václavplatsen till Radio Free Europé/Radio Liberty för en tjeckiska koruna. Nu är Medek död och sändningsverksamheten har flyttat till andra lokaler. Trots hot under Bushtiden att de ekonomiska medlen till verksamheten helt skulle dras in finns den dock fortfarande kvar och sänder på 28 språk till 20 länder som Iran, Uzbekistan och Afghanistan. I det senare lyssnar hälften av den vuxna befolkningen till sändningarna.
Radiosändningarnas betydelse och effektivitet för en fri rapportering och dessutom möjligheten att inplantera demokratiska idéer i länder utan någon demokratisk tradition borde tydligt lyftas fram i en tid när demokratin ska spridas med vapenmakt. Likaså i Sverige där brösttonerna kan vara djupa angående den militära närvaron i Afghanistan men där nedläggningen av Sveriges radios sändningar på vitryska till Vitryssland, en diktatur på samma avstånd från Malmö som Stockholm, passerade tämligen ostört.
Ivan Medek tog som livsuppgift att inte tiga mot brott mot mänskliga rättigheter utan uppmärksamma ogärningar mot dem överallt hela tiden. Än idag fängslas dessvärre de som försöker arbeta i den andan. På juldagen dömdes den kinesiske dissidenten, författaren och professorn Liu Xiaobo till elva års fängelse för att ha kritiserat regimen genom att underteckna den så kallade Charta 08.
Brottet det samma som Medeks, och vid sidan av protester mot domen borde vi också i största möjliga mån försöka medverka till att upplysa Xiaobos landsmän om den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)