Tre saker


Tre saker dyker upp igen, det visade sig att det inte hände tillräckligt (eller så var det just det det gjorde) för att vi skulle köra det här kontinuerligt. Så nu när Skansenpremiären är avklarad och bara två veckor till Riddarveckan i Hova tar jag sommar med listan: Tre saker alltså:


1. Gianfranco Zola
Sardiniens pojke, kanske är han i sitt föräldrahem i veckan? Jag har med kamera, ser jag honom knäpper jag en bild, annars tar jag det lugnt med Silvio (han bjuder?), Sardinia, isn’t that a fish?



2. Saab
Så är man bilägare, och plötsligt kör man svenskt (även om det låter tyskt eller något), men röd och bekväm och redan har jag köpt min första glödlampa, 25 kr, Preem.


3. RGBochmer
Äntligen har jag lyckats få ordning på mitt skyltsamlande. Det har också medfört att jag ibland varit frånvarande här, men då är jag där ute, hittar en skylt och berättar var och ibland också varför.


There’s no coast of Nebraska



Som sagt, igår flöt det ut, Malmös svar på paddan heter rundan och på den körde vi ett narrativt tema tillsammans med Stewe Claeson, Martin Glaz Serup och Linn Hansén. Svenskarna läste från pappersutskifter, då dom inte läste på norska. Dansken läste två gånger, först med bok, sen med papper (på danska båda gångerna), och så hann vi dessutom med ett litet samtal om översättningssvårigheter mellan närbesläktade språk.

Mest överraskande? Alla som läste satt ned, något som aldrig hänt, det händer nästan aldrig, såhär på rak sommararm minns jag att Leif Holmstrand brukar sitta, och Les Murray satt då han var hos oss. Fler? Nu var det inte så otroligt som det kanske låter, broarna slickar vattenytan (eller tvärt om) i Malmö. Under Stewes läsning var det till och med liggande läsning för en eller två verser!

Efter läsning blev det sillamacka Bishops, som tack för sjön, som förberedelse inför morgondagens dans och sång.

There's more to life than books, you know - but not much more

Igår var vi ute och seglade på Malmös kanaler med Stewe Claeson, Martin Glaz Serup och Linn Hansén som läste upp för en fullsatt Rundanbåt.

Idag tar jag till humdrum Borås för att se den käre gamle Morrissey på nån form av konferenscenter med ovan nämnda Hansén. Lägger nedan in en gammal krönika jag skrev för Sydsvenskan när Morran spelade på KB 2002.





Redan på The Smiths första demoinspelningar påpekade sångaren Morrissey att "du vet att det finns mer i livet än böcker, men inte mycket mer".
Inflytandet från litteraturen i Morrisseys låttexter, såväl som soloartist och som sångare i The Smiths, har alltid varit en av de viktigaste ingredienserna i denna lika märkliga som fascinerande artistmyt. Vi lyssnare möts i Morrisseys värld utanför kyrkogårdarnas grindar i sällskap av Wilde, Keats och Yeats.

Att än en gång påtala att Morrissey blev ett identifikationsobjekt och en hjälp för de utstötta och ensamma vore som att säga att påven är katolik. Mer intressant är att det i Smiths frontfigur också döljer sig en litteraturens korsriddare. Plötsligt fanns där någon som visade att det var helt okej att ha en bok av Oscar Wilde i kavajfickan samtidigt som man bar ett New York Dolls-album under armen.
I sin musik förklarar Morrissey att hans vänner är Dallow, Spicer, Pinkie och Cubitt, det hårdnackade gänget i Graham Greenes Brighton rock. Och när pojken i en sångtext försöker att locka fram kärleken hos sin älskade får låten den lekfulla titeln "King Leer", likt Shakespeares Kung Lear älskar vår hjälte utan att själv älskas.

Morrissey har alltid haft en litterär ambition med sitt låttextförfattande och tog tidigt upp frågor i sina texter som var otänkbara för andra samtida artister. Som en tunn slöja av cigarettrök letade sig Morrissey in i 1980-talets skrivkammare. Nu har pendeln slagit tillbaka och resultatet från de ensamma skrivkamrarna visar sig på bokdiskarna. Morrissey har inom viss litteratur blivit en referensram, en symbol för känslan av att vara missförstådd och sökande. Att en ungdomligt plågad romangestalt lyssnar på Morrissey håller på att utvecklas till samma schablon som att en kriminalkommissarie skall lyssna på opera.
När Keith Fleming ska beskriva sin uppväxt hos sin homosexuelle morbror i New York ger han boken titeln The boy with the thorn in his side. I The perks of being a wallflower låter Stephen Chbosky låten "Asleep" vara den röda tråden i berättelsen om den bekymrade pojken Charlies tid i high school.

Mest känd inom den Morrisseyrefererande litteraturen (om det nu går att prata om en sådan specifik genre) är Douglas Couplands Girlfriend in a coma med flertalet invävda Smiths- och Morrisseycitat i texten. Snyggast lyckas ändå Willy Russell i Den andra pojken där han bygger upp sin roman som en brevväxling mellan (återigen) tonårspojken och idolen Morrissey.

Efter alla dessa unga pojkar med huvudbry är det befriande att Morrisseyaffischen sitter på väggen i Fucking Åmål i ett flickrum - hos Agnes.
I Sverige har vi en egen Morrisseyförfattare i Peter Birro. Redan i Birros debut Under bordet faller replikväxlingarna om Morrissey tätt. I Utan nåd kretsar hela handlingen kring en textrad från "Never had no one ever" och i Mitt ansikte och mitt namn går Birro rakt in på sitt eget behov av artisten:
"Och jag inser plötsligt att Morrissey är den enda popstjärna i världshistorien som har förmågan att locka fram en sådan gränslös, vacker kärlek ur sina hungrande, ensamma fans!"

Hell is chrome


Vilken tid.

Vi har fått levererat nya böcker från tryckeriet (mer info kommer säkert), Per har behövt flytthjälp och jag har varit på utflykt till Sturup Race Way för att se kortbane-SM i cykel, men kanske framförallt är vi nöjda med statistiken (vi gillar sport som ni vet) som vi nu får ta del av hos Adlibris, ett axplock, det är stor majoritet tjejer som köper Asli Erdogan, 100% killar som köper Daniil Charms och ingen, verkligen ingen, under 30 som köpt Péter Nádas Egen död, ja döden är väl något vi lär känna bättre ju äldre vi är! Nu är ju allt detta vår försäljning genom Adlibris och ännu så länge endast året 2009, men nog att man fastnar, fördjupar sig helt enkelt och funderar ut mäktigt imponerande marknadsföringskampanjer…

Roubaud i sommarregnet, Roubaud i poolen

Gårdagens SommarStanza på galleriet CirkulationsCentralen blev fantastiskt lyckats. En stor och intresserad publik som fick ta del av tre riktigt bra läsningar av Jacques Roubaud, Leif Holmstrand och Ulf Karl Olov Nilsson.

Vår utgåva av Någonting svart verkar verkligen ha nått ut och det är roligt att det är så många skrivande som hör av sig hur viktig och bra de tycker att boken är. Dessvärre var det ju många som inte hade tid eller möjlighet att ta del av Roubaud igår så här får ni en bild med tips om hur man på andra sätt kan njuta av Någonting svart.

Se och lär av den norske poeten Henning Bergsvåg:

Imorgon smäller det!

SommarStanza huserar i år på galleriet på CirkulationsCentralen, och vi gör det med årets författarbesök i Malmö när Leif Holmstrand och Ulf Karl Olov Nilsson får sällskap av franske Jacques Roubaud:

Jacques Roubaud är född 1932 i Caluire i Provence. Som poet och matematiker blev han 1966 som första medlem invald i skrivarverkstan Oulipo för vilken han idag är ordförande. 1967 debuterade han med den hårt strukturerade sonettsamlingen Epsilon och han har sedan dess publicerat ett femtiotal böcker. Utöver poet och matematiker är han även prosaist och pjäsförfattare, essäist och minnesteoretiker, poesihistoriker och en Frankrikes viktigaste och formellt mest uppfinningsrika författare det senaste halvseklet.

1983 avled Jacques Roubauds hustru, fotografen och Wittgensteinkännaren Alix Cléo Roubaud, av en blodpropp i lungan. Efter 30 månaders tystnad började Jacques Roubaud åter att skriva och resultatet blev Någonting svart, en mycket okonventionell sorge- och meditationsbok över hustruns bortgång.
Ifjol utkom Någonting svart på Rámus i översättning av Ulf Karl Olov Nilsson och Jonas (J) Magnusson och möttes av hyllande recensioner och hamnade också på Dagens Nyheters lista över årets bästa böcker.



----

Med sitt dussin diktsamlingar har Ulf Karl Olov Nilsson kommit att bli Sveriges ledande konceptpoet och nominerades bland annat 2007 till Augustpriset för diktsamlingen Synopsis.
Med underfundighet och allvar ger sig UKON ut på expeditioner i språket och dess del i samhällsstrukturen, resultatet är slående och UKON har också blivit känd för hur han framför sina dikter från scen.
I vår är han aktuell med den uppmärksammade diktsamlingen Barndomstolen.



----
Leif Holmstrand är såväl hyllad konstnär som poet. Som konstnär har han, förutom en rad utställningar, stipendier och priser, även fått epitetet ”en av de bästa yngre svenska konstnärer att investera i” av Dagens Industri.
Som poet debuterade Holmstrand 2002 med Stekelgång och förra året utkom hans tredje diktsamling Myror där Holmstrand med bitsk humor och ett språk som ständigt överraskar fortsätter att skildra en könsöverskridande smått surrealistisk värld.




----
SommarStanza
Torsdag 11/6, kl. 20.00
Med: Jacques Roubaud, Ulf Karl Olov Nilsson och Leif Holmstrand.
Var: CirkulationsCentralen (Nobelvägen 125 i Malmö).
Entré: 20 kr

En iakttagelse av det kollektiva minnets betydelse i Belgrad och Sarajevo

För tio år sedan satt jag på kafé vid Medelhavet och såg NATO:s bombplan lyfta bort över Adriatiska havet mot Belgrad. Ett decennium senare sprudlar den serbiska huvudstaden, reklamskyltarna lyser upp i natten och antalet glasfasader i vilka de historiska byggnaderna vackert speglar blir bara fler. Och så står de av NATO sönderbombade byggnaderna kvar som efterlämnade mörka hål i stadsbilden, öppna kollektiva sår som minner om att aldrig glömma, som manar till det kollektiva minnet.



Inte ens trettio mil fågelvägen från Belgrad ligger Sarajevo, staden som under 1322 dagars belägring utsattes för konstant bombardemang. Här fylls skotthålen igen och husen restaureras, den välkända parlamentsbyggnaden i inledningen av Snipers Alley vars utbrända vita kropp har varit en kännetecknande siluett för staden lyser nu i blått glas och med gul fasadbelysning.

På årets Sarajevodag invigdes det nya stora köpcentret BBI, de utbrända militära Titobarackerna håller på att rustas upp till studentbostäder, där tidningen Oslobodjenjes redaktion sköts i ruiner har stadens mest luxuösa hotell byggts och med internationellt stöd så håller national- och universitetsbiblioteket på att renoveras. Biblioteket, denna kanske mest tydliga symbol över ett försök att radera ut en gemensam kultur och tradition – ett gemensamt minne. Nu byggs det upp på nytt, men frågan är vad det ska fyllas med efter att mellan två och tre miljoner böcker och dokument förstördes i lågorna natten mellan 25–26 augusti 1992?



Minnestavlor över krigets och belägringens offer fäller sitt budskap även från upprustade fasader men stadens allra mest öppna sår plåstras om. Få städer väcker samma konnotationer och bär på samma symbolvärde som Sarajevo, eller som den montenegrinske poeten Pavle Goranovic skriver i sin ”Sarajevosonett”:
”Jag kände även till städer som skapats av myter.
Men jag kände inte till den stad som skapat en myt.”

Men så odlas nu också ett annat kollektivt minne. Minnet av vinter-OS 1984, då när världens blickar vändes mot den jugoslaviska staden i vad som faktiskt kan ses som en sorts peak under den främsta perioden av stadens historia.
I år firar man 25-årsjubileet av vinterspelen och sportanläggningarna på de omkringliggande bergen rustas upp från sina skador från kriget, turistbyrån erbjuder OS-turer vid sidan av stadsrundvandringar och utflykter i krigets spår, t-shirtar med OS-loggan och maskoten hänger i rader i basarerna Baščaršija.

Det kollektiva minnet står dock kvar även om byggnader rustas upp och graffitin som skriker ”Glöm aldrig Srbernica!” skulle skuras bort. Där en gång träningsfotbollsplaner omgav Asim Ferhatovic Hase-stadion, som 1984 stod värd för OS-invigningen, radar sig idag vita gravstenarna över dem som under belägringen begravdes på dessa improviserade gravplatser. Sår i stadsbilden, kollektiva minnen, och myten förblir verklighet.

Love Lockdown

Det är plötslig värmebölja överallt, hjärtat hoppar över något slag när Menchov faller och man ser möjligheterna för di Luca, men nja, såklart, och man löser Melodikrysset med hjälp av Se & Hör, och får se en bild av Alexander Rybaks (han som vann Schlagerfestivalen för Norge) ex-flickväns (som vinnarlåten, Fairytale, handlar om) nya kille.


Se & Hör i övrigt: Min favorit (av många) får nog ändå bli "Jag mötte en kändis"-avdelningen och killen som fick sig ett hej och stelt foto med sin stora stora idol Peter Settman på inspelningen av Så ska det låta! No shit…