På lördagen möts man av nyheten att Ingo gått ur tiden. Thors Hammer har tystnat och eftermiddagen ägnas åt dvd:n Ingo vs. Floyd – Mästarnas match. En film som inte bara visar de tre ronder som måste vara det enskilt största ögonblicket i svensk sporthistoria, utan också – kommenterat av Bengt Feldreich – skildrar förberedelserna i up state New York där Ingo hoppar rep och berättar att han gillar att knyppla framför pressuppbådet med bland andra Bang.
Tände ett litet ljus till frukosten och när jag sedan på väg till stan gick förbi Lidl annonserade man extrapris på Ingemar Johanssons falukorv. Känns som det inte gärna kan vara den Ingemar, tror inte Lidl har samma finess som den slaktare i Manchester som annonserade "Best liver sold here" samma dag som George Best gjorde sin andra transplantationsrunda.
För mig är det mest fascinerade med boxning kanske egentligen inte själva matcherna utan historierna kring dem, myterna, anekdoterna. Hur sporten dansar fram i böckerna och filmerna: Robert de Niros inledande balettsteg i Tjuren från Bronx, trappstegen i Rocky, Robert Ryan i The Set Up. Och så alla författarna: Norman Mailer, Joyce Carol Oates, Hemingway, Torbjörn Säfve, Klas Östergren, Slas... I min personliga favorit bland boxningsbiografier, David Remnicks King of the World, förekommer Ingo mest som en långsam boxare med en rungande höger och hur Floyd Peterson efter matchen fick fly New York utklädd i peruk. Långsam eller inte blev Ingo champ och kommer alltid vara The Champ, även om hammaren har tystnad
