När danskarna tar molnen

Per Hagman var på Malmöbesök igår och idag är då hjärnan som smör och ögonlocken tunga efter kolmisoppisk gästfrihet. Arbetat med att försöka rodda ihop ett författarbesök i – oktober. Mycket blanketter som ska fyllas, fax som ska skickas etc etc.

Fint då när ett brev skickat över Atlanten väntar på hallmattan. I slutet av november var den amerikanske poeten Christian Hawkey på besök och läste på Stanza. De efterföljande dagarna ägnade vi bland att åt att handla hjortronsylt. I brevet från Christian medföljde nu en nyskriven dikt:

why the danes confiscated my swedish cloudberry jam

perhaps the danes consider dangerous
any species, the cloud, that does not

self-polinate, the cloudberry, language
in this way floats in the sky & only we say

like a cloud. this close: a simile
covering a hill, a high hill covered

in undmodified life, the soft handlike lobes
of its leaves, as if listening (ears). the danes

would never by the same logic watch
dan rather. we imagine any name, any

beautiful name a form of danger--a flower,
white, inside a white cloud & ope there,

the lustrous amber berries a condensation
of this light (rhyme). or rather

this language. what a security line.
the smell of bodies traveling. a bridge

& the moment you decide to return
any way other than the way you arrived,

the same way you arrived, with nothing.
your belt has been removed. your shoes.

hints of white hinterland. a bead of dew
for each drupelet, as. the machine zooms in

& each new frame, once enlarged, the same:
molecules, moles (o). the security guard

after taking the jam waved to me to move.
a large, white hand. the back of it. me

between to, two of them. the same logic,
then. same space between logic, sky, and cloud.

Christian Hawkey 28/12 –08