De döda tvingas resa sig

Frågan om Jorge Luis Borges grav har rests i Borges hemland Argentina av peronisten Maria Beatriz Lenz. Borges avled i Genève 1986 och det är också där han ligger begravd, Lenz menar nu att det är skamligt att han inte har sin sista vila i familjegraven på Recoleta i Buenos Aires.

Borges är ju långt ifrån ensam att som författare vila i "exil". Oscar Wilde, John Keats, James Joyce, Ezra Pound, Per Ulrik Kernell, Joseph Brodsky är bara några (män) som kan nämnas.

Borges stoft är också långt ifrån ensamt att röra upp känslor och kanske till och med grävas upp och flyttas. Florens vaknade sent för att inse Dantes storhet och ge amnesti för hans förvisning. Då var Dante sedan länge redan död och begraven i Ravenna som ihärdigt nekat Florens krav på att Dantes kvarlevor ska föras till Florens. Vid tillfälle överlämnades ett par falska ben, men gravmonumentet i Santa Croce i Florens står tomt och Dante vilar fortfarande i Ravenna.

Georg Trakl begravdes först i Krakow där han 1915 begick självmord. Tio år senare grävdes dock hans namnlösa grav upp och hans kvarlevor flyttades, inte till barndomsstaden Salzburg som det fanns önskemål om utan till Innsbruck.

Den tjeckiske romantikern Karel Hynek Mácha dog 5 november 1836, dagarna innan sin 26:e födelsedag och enbart tre dagar före det att han skulle äkta sin älskade Lori, modern till hans oäkta son. Han kom att begravas i enkelhet i Litomerice. Efter Münchenkonferensen 1938 tillföll Sudetområdet Tyskland och Litomerice kom att hamna under tysk kontroll. Det beslutades då att Machas kvarlevor skulle flyttas till nationalkyrkogården Slavín på Vysehrad utanför Prag för att begravas intill andra av den tjeckiska kulturens största namn. Under stor pompa med flaggmarscher och som en markering för Tjeckoslovakiens suveränitet och styrka fördes stoftet mot Vysehrad och i procession gick de främsta avantgardpoeterna som gett ut en särskild festskrift för Mácha. De som på 1920-talet valt att kalla sin avantgardegrupp för Devetsil, det numera gångbara tjeckiska ordet för månaden maj, den som Mácha döpt sin mest kända dikt Máj efter.

Och så har vi i Sverige Ola Hansson, en av det sena 1800-talets allra främsta. 1925 dog han vid Bosporen i Turkiet, utskrattad av det svenska kulturetablissemanget efter att bland annat nominerat sig själv tillsammans med sin fru Laura Marholm till Nobelpriset. Åtta månader senare fördes dock hans stoft till Lund där han på nytt gravsattes under mycket högtidliga former med flaggborgar från studentföreningarna et cetera på Norra kyrkogården.

Det kanske låter själlöst och schablonmässigt men visst skulle man kunna nära en stilla önskan om samma omtänksamhet när de var i livet.