När förakt omsätts i praktik

I fredags presenterades Lotta Lotass som ny medlem i Svenska Akademien och det är bara att glädjas och gratulera till ett utmärkt val till en oväntad stol.

Gläds också över att Akademien intresserar och diskuteras när en känsla av bildningsförakt i dagens politiska klimat gör sig allt mer gällande. Tidigare har det mest suckats och skrattats åt vår regerings kulturella ointresse när Victoria uppvaktades med en platt-tv på sin 30-årsdag, såväl Fredrik Reinfeldt som Anders Borg uppgett Sagan om ringen som favoritbok och den förre också uppgett Magnus Uggla och Da Buzz som favoritmusik, medan hans hustru Filippa helst läser Katerina Janouch och Liza Marklund.

Detta kan betraktas som beklämmande, men rent kritiskt blir det när en idé om att begränsa studiemedlen för högre utbildning till en fyra års period – detta dessutom snart efter att Bolognaprocessen genomförts som utökat magisterstudierna till fem år. Förslaget kan inte betraktas som annat än ett dolkstick som kan vara dödsstöten för humanioraämnena. Utrymmet att komplettera ett program eller en yrkesutbildning med kurser i humaniora slås helt undan.

Redan nu lider universiteten av social och socioekonomisk snedfördelning och egen finansiering är ett krav för att överhuvudtaget kunna genomföra en utbildning så kan klyftan mellan vilka som får tillgång till högre utbildning enbart bli än mer klassbetonad.
Kanske skulle det löna sig att ifrågasätta hur vederhäftig en jurist utan kännedom om en kafkaprocess är, eller vilken nödvändighet etikfilosofi har för en läkare? Att lägga pengar och tid på att studera humaniora blir ett privilegium för barn till höginkomsttagare. En grupp som en gång faktiskt kallats för den bildade klassen, men som idag knappast verkar intresserad av humaniora ens som konversationsämne utan där nöjer sig med filmatiseringen av Sagan om ringen på platt-tv.