Här kommer man hem från två lyckade panelsamtal med Fausta Marianovic och Peter Lucas Erixon på Litt.fest i Umeå och hittar Thomaten i ett sällsamt flow.
Inte nog med att han med 3–2 gick segrande ur den hårdaste squashmatchen hittills. Idag klarade han också av teorin (det rullar på) och springer från möte till möte.
Själv stoppar jag påskliljor i bakfickan och går på en afton med Morrissey.
Kvällsmat? Korv med Moz.
Squalor Victoria
Här gick man hela måndagen och tänkte på bröllop och på Pavement och om det kanske snart är dags, sisådär 15 år om vi nu jämför med Police, för världens band igen. Sen tisdag och nytt kungligt bröllopsrykte, och mitt liv flyttade från 90-tal till 00-tal och följande formulering:Underline everything, I’m a professional in my beloved white shirt
I'm going down among the saints
Jag tror det var någon på radio, och var det inte det så var det nog Dan Hallemar (kanske på radio förvisso) som sammanfattade Sverige med att Reinfeldts platt-TV till kungahuset kommer att följas av Westlings Weber-grill!
Raise our heavenly glasses to the heavens! Squalor Victoria! Squalor Victoria!
55,40° N, 12,34° Ö
Här igen är vi samlade, senast vi sågs var det Stanza, och vilken kväll sedan, vi minns bland annat mono/mono och Pers ofrivilliga samarbete: en välkomstönskan mitt i stycket, och vi minns såklart den otroliga läsningen Marie Silkeberg och Hanna Nordenhök gjorde tillsammans av inledningen till vår favorit Inger Christensens det, som att sätta ihop tiden ett ögonblick, Marie läste på danska och Hanna på svenska, "det var det, så er det begyndt", och vi tittade på varandra och erinrade oss alla glada utrop (kanske allra mest mitt mobilsvar på Roskilde i somras) från Inger om att komma och alla ledsamma vykort när hon tvingades ställa in.Sen helg och Per i kylan, jag i värmen med snö, perfekt kramsnö, träningsvärk i kastarmen (ypperlig anledning att återigen tvingas finna en bortförklaring till framtida squashförluster).
Kylan
Morgonen efter en lyckad Stanzanatt grynas. Rapporten norrifrån säger –18. På dagen hundra år efter det futuristiska manifestet bär planet ändock mot Umeå och två seminarier imorgon.
Péter Nádas är i tryck. Ett litteraturstöd har ramlat in. Jacques Roubaud ska komma till Sverige.
Fortfarande är det –18.
Péter Nádas är i tryck. Ett litteraturstöd har ramlat in. Jacques Roubaud ska komma till Sverige.
Fortfarande är det –18.
Schwandorf, 1973
Plötsligt vet man vad det handlar om, det där att förstå är en besynnerlig sak, men ändå, att ha ett förlag, så måste det ju vara, dagar då en bok som låga plötsligt säljer sju ex (vilket för vår egen räkning för upp den högt på årets försäljningstopp) till såväl det ena hörnet som det andra. Och att det också kommit till vår kännedom att Anja blivit förfrågad om att åka till huvudstadsområdet igen är ju otroligt fint (tack), och att hon dessutom till hösten ska gå på tur, det verkar vara bestämt. Ja, det är glädje i söder för vad som är intressant i norr eller hur det nu var…
Sportrapporten? Ajaj, nära medalj i förmiddags, inte fullt lika nära igår i boxen, 3-0, sen fick man ett tröst-set i present, men då var det ju redan över.
Sportlov, det blir inte rättvist bara för att båda blundar
Första dagen på veckan, upptakten är total, ska vi prova på några nya idrotter (nja), vilka var det i helgen, jo Per surade över fiasko i Val d’Isere, jag jublade åt guldet i Pyeongchang, att PB (inte Per) fick 10.0 på Pitchfork lagom till fredagsdrinken (som också den var en återutgivning och fick bättre betyg det här varvet (också det en del av New York, New York, annan, men ändå)), att jag lyckades fastna i Kanal 9 och deras visning av amerikanska grammy och där få se ett fantastiskt samspel mellan Radiohead och USC Marching Band, att konstatera att ibland är teve fantastiskt!
Men ny vecka, sportlov och Littfest i Umeå, men före det Stanza, på torsdag står Hanna Nordenhök och Marie Silkeberg på vår scen, och eftersom det inte är 2003 och Debaser har flyttat in så sitter mono/mono också på scen, men före det, ni gissade det: squash!
Zhyve Belarus!
Imorgon fredag spelar teatergruppen Belarus Free Theatre pjäsen Being Harold Pinter på Inkonst i Malmö. Efteråt blir det samtal med teatergruppen samt releasefest för tidskriften papis nya nummer som helt vigts åt poeter från Belarus. Kristian Carlsson och Peder Alexis Olsson kommer att läsa ur numret och nedan följer numrets förord som är författat av halva Rámus:
Jag står i Minsk. Jag står utanför McDonald’s. Jag står i korsningen av Leningatan och Skarynaavenyn (efter påbud nyligen omdöpt till Niezaliezhnasciavenyn, Självständighetsavenyn) när allting plötsligt stannar av. Poliser stoppar det intensiva trafikflödet och människorna som rusat fram på de breda trottoarerna stannar upp i steget. Så tjuter det till. Med ilande däck svänger en bilkaravan i full fart runt hörnet från presidentpalatset. Ett par polismotorcyklar, några svarta jeepar och en mörk limousine. Det är han. Det är Luka. På några sekunder har han passerat förbi, trafiken släpps på och människorna börjar åter målmedvetet gå på trottoarerna. Rörelsen är åter, men mannen i bilen gör allt för att fortsätta hålla landet avstannat.
På gränsen mellan öst och väst, som ett nästgrannland till Sverige i en bortglömd kammare av Europas hjärta. Där darrar Belarus. ”Litauen, mitt fosterland, … hur högt du bör skattas, det röner först den som har förlorat dig”, skriver den polske nationalskalden Adam Mickiewicz i Pan Tadeusz. Mickiewicz själv född och uppvuxen i Navahradak i dagens Belarus.
Som del av det Storlitauiska furstendömet var den belarusiska kulturen och språket starkt, exempelvis var belarusiska det tredje folkspråket, efter tyska och tjeckiska, till vilket Nya testamentet översattes och trycktes, detta 1517 genom Francysk Skarynas försorg. Senare erövrat av det ryska imperiet och systematiskt russifierat balanserar Belarus mellan Europa och Ryssland precis som belarusen Marc Chagall i sin konst, den konst som Valjantsina Aksak refererar till i en av sina dikter och varifrån Barys Pjatrovitj hämtar inspiration när han i en enda sittning nedtecknar sina litterära fresker vars bilder inte sällan påminner om Chagalls drömska motiv från Vitebsk.
Just Pjatrovitj har tidigare getts ut i Sverige med boken Fresker (Rámus, 2008, översättning Dmitri Plax), vilket gör honom till en av fyra belarusiska författare som har utkommit i bokform på svenska. De andra är Valzhyna Mort med Tårarnas fabrik (H:ström, 2007, översättning Thomas Nydahl), Svetlana Aleksijevitj med Bön för Tjernobyl (Ordfront, 1997, övers. Hans Björkegren) och Förförda av döden (Ordfront, 1998, övers. Stefan Lindgren), den belarusiska litteraturens största namn Vasil Bykau med Veteranen (Ruin, 2008, övers. Nils Håkanson) samt den under hans ryska namn Vasil Bykov utgivna Grustaget (Natur & Kultur, 1990, övers. Staffan Skott). Med en så sparsmakad utgivning är det glädjande att i detta nya nummer av papi kunna ta del av fem samtida belarusiska poeter i tolkning av Dmitri Plax.
Det är fem poeter från en litteratur som är hårt prövad och som under det totalitära oket gått en annan utveckling än den västeuropeiska under 1900-talet. Under det värsta av Stalins terrorår 1937 dödades hundratusenstals belaruser och i princip under en enda natt avrättades hela den belarusiska intelligentian och därmed också landets litterära modernism.
Idag är förtrycket av en annan natur. Med allt hårdare hand styr landets despotiske ledare Aljaksandr Lukasjenka sedan 1994 och sedan 2002 har han också gått allt hårdare åt litteraturen. Författarförbundet förföljs och har tvingats lämna sina lokaler och deras bibliotek har bokstavligen kastats ut på gatan, redaktörerna på de största litteraturtidskrifterna har avsatts och ersatts med regimtrogna (idag finns bara en oberoende litteraturtidskrift på belarusiska), i samband med valet 2006 visades bilder av författarförbundets ordförande i teve som exponerades över till bilder av Hitler, tryckerier och förlag som ger ut obekväm litteratur drabbas av repressalier och distributionen är helt statskontrollerad. Klassiska författare som skrev på belarusiska, som Jakub Kolas, plockas bort från skolornas litteraturlistor; för även om ingen av poeterna i det här numret är agitatorisk eller uppenbart politisk i sin poetik så är det en politisk handling bara att skriva på belarusiska.
Det här är mitt folk. Och språket som svalan
under taket bor i dess hjärta.
Men taket på det vitryska huset hotas,
Och osäkert är själva husets öde,
För språket som svalan riskerar utrotas
Av självnämnda herrar och titulerade bödlar
Skriver poeten Volha Ipatava och skildrar därmed Lukasjenkas ihärdighet att främja det ryska och förminska den belarusiska kulturen och språket där givetvis en hård hållning gentemot litteraturen är ett viktigt led i marginaliseringen. Således har det belarusiska också blivit en enande faktor för oppositionen med starkt symbolvärde (läs exempelvis Aksaks röda blod mot det vita lakanet likt den belarusiska nationsflaggan som oppositionen gjort till sin symbol). En dubbel marginalisering drabbar dessvärre då de nonkonformister som skriver på ryska. I detta nummer tillhör poeterna Elena Kasantseva och Dmitri Strotsev den gruppen och skriver på ryska.
De två språkens representation är bara ett exempel på den pluralism som den belarusiska kulturen innefattar, lägg där till polsk, litauisk, judisk, islamsk, ortodox, katolsk kultur et cetera, och det går att börja skapa sig en bild av den multietniska kultur som landet rymmer. En bortglömd europeisk kultur det är hög tid att bekanta sig med, tid att börja här.
Jag står i Minsk. Jag står utanför McDonald’s. Jag står i korsningen av Leningatan och Skarynaavenyn (efter påbud nyligen omdöpt till Niezaliezhnasciavenyn, Självständighetsavenyn) när allting plötsligt stannar av. Poliser stoppar det intensiva trafikflödet och människorna som rusat fram på de breda trottoarerna stannar upp i steget. Så tjuter det till. Med ilande däck svänger en bilkaravan i full fart runt hörnet från presidentpalatset. Ett par polismotorcyklar, några svarta jeepar och en mörk limousine. Det är han. Det är Luka. På några sekunder har han passerat förbi, trafiken släpps på och människorna börjar åter målmedvetet gå på trottoarerna. Rörelsen är åter, men mannen i bilen gör allt för att fortsätta hålla landet avstannat.
På gränsen mellan öst och väst, som ett nästgrannland till Sverige i en bortglömd kammare av Europas hjärta. Där darrar Belarus. ”Litauen, mitt fosterland, … hur högt du bör skattas, det röner först den som har förlorat dig”, skriver den polske nationalskalden Adam Mickiewicz i Pan Tadeusz. Mickiewicz själv född och uppvuxen i Navahradak i dagens Belarus.
Som del av det Storlitauiska furstendömet var den belarusiska kulturen och språket starkt, exempelvis var belarusiska det tredje folkspråket, efter tyska och tjeckiska, till vilket Nya testamentet översattes och trycktes, detta 1517 genom Francysk Skarynas försorg. Senare erövrat av det ryska imperiet och systematiskt russifierat balanserar Belarus mellan Europa och Ryssland precis som belarusen Marc Chagall i sin konst, den konst som Valjantsina Aksak refererar till i en av sina dikter och varifrån Barys Pjatrovitj hämtar inspiration när han i en enda sittning nedtecknar sina litterära fresker vars bilder inte sällan påminner om Chagalls drömska motiv från Vitebsk.
Just Pjatrovitj har tidigare getts ut i Sverige med boken Fresker (Rámus, 2008, översättning Dmitri Plax), vilket gör honom till en av fyra belarusiska författare som har utkommit i bokform på svenska. De andra är Valzhyna Mort med Tårarnas fabrik (H:ström, 2007, översättning Thomas Nydahl), Svetlana Aleksijevitj med Bön för Tjernobyl (Ordfront, 1997, övers. Hans Björkegren) och Förförda av döden (Ordfront, 1998, övers. Stefan Lindgren), den belarusiska litteraturens största namn Vasil Bykau med Veteranen (Ruin, 2008, övers. Nils Håkanson) samt den under hans ryska namn Vasil Bykov utgivna Grustaget (Natur & Kultur, 1990, övers. Staffan Skott). Med en så sparsmakad utgivning är det glädjande att i detta nya nummer av papi kunna ta del av fem samtida belarusiska poeter i tolkning av Dmitri Plax.
Det är fem poeter från en litteratur som är hårt prövad och som under det totalitära oket gått en annan utveckling än den västeuropeiska under 1900-talet. Under det värsta av Stalins terrorår 1937 dödades hundratusenstals belaruser och i princip under en enda natt avrättades hela den belarusiska intelligentian och därmed också landets litterära modernism.
Idag är förtrycket av en annan natur. Med allt hårdare hand styr landets despotiske ledare Aljaksandr Lukasjenka sedan 1994 och sedan 2002 har han också gått allt hårdare åt litteraturen. Författarförbundet förföljs och har tvingats lämna sina lokaler och deras bibliotek har bokstavligen kastats ut på gatan, redaktörerna på de största litteraturtidskrifterna har avsatts och ersatts med regimtrogna (idag finns bara en oberoende litteraturtidskrift på belarusiska), i samband med valet 2006 visades bilder av författarförbundets ordförande i teve som exponerades över till bilder av Hitler, tryckerier och förlag som ger ut obekväm litteratur drabbas av repressalier och distributionen är helt statskontrollerad. Klassiska författare som skrev på belarusiska, som Jakub Kolas, plockas bort från skolornas litteraturlistor; för även om ingen av poeterna i det här numret är agitatorisk eller uppenbart politisk i sin poetik så är det en politisk handling bara att skriva på belarusiska.
Det här är mitt folk. Och språket som svalan
under taket bor i dess hjärta.
Men taket på det vitryska huset hotas,
Och osäkert är själva husets öde,
För språket som svalan riskerar utrotas
Av självnämnda herrar och titulerade bödlar
Skriver poeten Volha Ipatava och skildrar därmed Lukasjenkas ihärdighet att främja det ryska och förminska den belarusiska kulturen och språket där givetvis en hård hållning gentemot litteraturen är ett viktigt led i marginaliseringen. Således har det belarusiska också blivit en enande faktor för oppositionen med starkt symbolvärde (läs exempelvis Aksaks röda blod mot det vita lakanet likt den belarusiska nationsflaggan som oppositionen gjort till sin symbol). En dubbel marginalisering drabbar dessvärre då de nonkonformister som skriver på ryska. I detta nummer tillhör poeterna Elena Kasantseva och Dmitri Strotsev den gruppen och skriver på ryska.
De två språkens representation är bara ett exempel på den pluralism som den belarusiska kulturen innefattar, lägg där till polsk, litauisk, judisk, islamsk, ortodox, katolsk kultur et cetera, och det går att börja skapa sig en bild av den multietniska kultur som landet rymmer. En bortglömd europeisk kultur det är hög tid att bekanta sig med, tid att börja här.
R är för racket
Det var väl det vi vetat hela tiden, inte kunde vi fortsätta med samma leksaksracket som tidigare, igår var första gången vi hade våra nyinköpta racket (billigaste vi hittade, men ändå) och vilken skillnad! Tillsammans med ett nytt steg i bollutvecklingsbanan var det som en ny idrott, en idrott man kunde förstå och relatera till, planera, förenkla och så vidare och så vidare.
Redan efteråt började vi yra om en (kombinations)turné i land och rike, så, hur ser det ut, om någon månad är vi på Malmen, närmsta hall? Och till hösten är vi ju med all sannolikhet på Liseberg när inte mässan har öppet, hallar i närheten? Andra spelplatser? Nässjö någon?
Rapporten? Jodå, en riktig match vinns av JR!
Åh, torkhus, yes, torkhus
Somliga av er kanske minns, de flesta har nog haft annat för sig, men plötsligt (webb-teve, BBC2) slås man av likheten mellan en av sina favoriter och en annan av sina favoriter.
Am I right? Well you’re not wrong…
Ett inlägg om Boris Pahor – garanterat befriat från sport
När den i nobelprissammanhang omtalade Boris Pahor blickar tillbaka på 2008 så är det kanske inte på ett av de märkligare eller mest händelserika, men för all del yrkesmässigt mest framgångsrika åren under hans 95-åriga liv.
Till nationaliteten slovenske Pahor från Trieste, ”Staden vid bukten” som den gett namn åt en av hans romaner, föddes när staden tillhörde Österrike-Ungern och har bosatt där senare varit medborgare i såväl Jugoslavien och Triestes fria territorium under de allierade som i dagens Italien. En resa genom livet och det krigshärjade Europa som också burit Pahor som soldat i italienska armén till Nordafrika, som partisan till motståndsrörelsen och så med godsvagnarna till koncentrationslägret Buchenwald.
I Möte med våren skriver Pahor i tredje person om en yngling som i Paris våren 1945 försöker sälja sina tyska armékängor, det enda han äger, men ingen vill köpa ondskans skor. De skor som tagit romanens yngling, och Pahors alterego, från det tyska lägret till Frankrike och ett sanatorium utanför Paris – den egna erfarenheten av totalitarismen och krigets allra grymmaste ansikte.
Den egna erfarenheten har alltid funnits som fundament i Pahors författarskap då han skildrat den slovenska minoritetens rätt till kulturell existens i Italien – ett fundament som alla minoriteters existensrätt och frågor av stor existentiell problematik har kunnat växa ifrån.
Under 1970-talet utgav Pahor boken Odyssé vid masten som förespråkade en ökad politisk pluralism och större slovensk självständighet i Jugoslavien. När han dessutom i Trieste publicerade ett samtal med Ljubljanapoeten Edvard Kocbek som gjorde upp med Titos utrensningar i Jugoslavien efter andra världskriget blev det för mycket för den jugoslaviska regimen och Pahor fick inreseförbud till landet och förvandlades till persona non grata. Ett öde han i princip redan drabbats av i Italien där han var en minoritetsförfattare som skrev på ett okänt minoritetsspråk.
Slovenerna har dock hittat tillbaka till Pahor, först redan efter Titos död i Jugoslavien men sedan framförallt efter självständigheten då Pahor har kommit att bli något av den slovenska prosans nestor och absolut största namn. De slovenska ryggarna sträcker stolt på sig när hans namn nämns i samma andetag som Nobelpriset, något ett folk vars språk enbart talas av två miljoner gärna påpekar. När Pahor på sin 95-årsdag i augusti framträdde i den lilla istriska byn Padna bevistades läsning av över femhundra personer.
I det hemland som hans pass anger har uppskattningen och berömmelsen dock låtit vänta på sig, men även till de italienska läsarna hittade slutligen Pahors verk och det genom omvägen över Frankrike. Till franska har flera av Pahors böcker översatts, hyllats och nått en bred läsekrets, särskilda beundrare har han fått bland minoritetsgrupper som den bretonska.
Först alltså översättningar till tyska, engelska och franska, sen översatt för utgivning på hemlandets huvudspråk. Under 2000-talet har fem böcker kommit i översättning till italienska.
Redan 1997 översattes Pahors kanske mest kända verk, Nekropol, och utgavs av en kulturorganisation i det Trieste närbelägna Monfalcone. I somras kom boken tredjeupplaga ut på ett stort Romförlag och försedd med förord av Claudio Magris kom boken att bli en sån succé att den faktiskt toppade bästsäljarlistor och Pahor blev hett eftertraktad. En vän till mig som sedan tidigare känner Pahor träffade honom i somras på slovenska biblioteket i Trieste och undrade om de kunde träffas någon dag för några frågor. Vänligt förklarade Pahor att det gick utmärkt och bad min vän ringa någon gång kring november för fram till dess var han uppbokad.
Under sina 95 år har Boris Pahor både i sitt författarskap och som privatperson kämpat för samhällets svagas ställning och rättigheter och slutligen har till och med hans grannar i den staden som Mussolini kallade för ”den mest italienska staden” kunnat läsa hans böcker. Om det beror på ett nyvunnet intresse efter schengenbommarnas nedmonterande på gränsen mot Slovenien eller nyfikenhet kring det som en gång var Österrike-Ungerns enda hamnstad får förbli osagt, men nu kan och har i vilket fall italienarna tagit del av ett av sitt lands stora författarskap.
Tyst diplomati och ingen talar Isaak
Samma dag som Dawit Isaak suttit fängslad i 2691 dagar (dvs. sedan 23/9 2001) kommer nyheten att han har förts till hårt bevakat militärsjukhus. Det är bara att innerligt hoppas att hans hälsa inte är allt för sviktande.
På jobbet har vi på en dörrkarm satt en klisterlapp med uppmaningen "Free Dawit", det mest för att vi själva ska påminnas om att han i snart åtta år har suttit fängslad utan att svenska myndigheter lyckats göra någonting åt det. Klisterlappen sitter där och pekar på vår maktlöshet, för någon makthavare eller beslutsfattare skulle aldrig sätta foten på vår arbetsplats. Och vad hjälper den? Vad hjälper protestlistorna? Ingeting uppenbarligen för den "tysta diplomatin" är det fortfarande som gäller och verkar - en diplomati som bevisligen inte har tillfört någonting utan snarast totalhavererat.
Fallet Dawit Isaak är en skamfläck för svensk diplomati, utrikespolitik och medborgarskydd. Det tragiska är att det är på bekostnad av en modig mans liv, och hans familjs. Det är som sagt bara att innerligt hoppas skandalen inte fulländas med diplomatiska kondoleanser.
På jobbet har vi på en dörrkarm satt en klisterlapp med uppmaningen "Free Dawit", det mest för att vi själva ska påminnas om att han i snart åtta år har suttit fängslad utan att svenska myndigheter lyckats göra någonting åt det. Klisterlappen sitter där och pekar på vår maktlöshet, för någon makthavare eller beslutsfattare skulle aldrig sätta foten på vår arbetsplats. Och vad hjälper den? Vad hjälper protestlistorna? Ingeting uppenbarligen för den "tysta diplomatin" är det fortfarande som gäller och verkar - en diplomati som bevisligen inte har tillfört någonting utan snarast totalhavererat.
Fallet Dawit Isaak är en skamfläck för svensk diplomati, utrikespolitik och medborgarskydd. Det tragiska är att det är på bekostnad av en modig mans liv, och hans familjs. Det är som sagt bara att innerligt hoppas skandalen inte fulländas med diplomatiska kondoleanser.
Att falla på eget racket
Det närmar sig, minnet av tisdagens match. Nu på morgonen haltade jag hela vägen, och sen när jag rakade mig, aj, det var ju en squashboll (fortfarande blå, men igår "rekvirerade" vi en två-pricks) som placerade sig på underläppen. Våldsam tisdag, onsdag lugnare? bokföringstider.
Jo, 3-2 till Seeeenior.
We're the Steelers (And We Rule the School)
Ny månad, ny måndag, vi inser att vi snart måste skriva något om något annat på den här sidan, nu är det ju bara sport här och hela natten var just så fantastisk den kan vara en söndag i månadsskiftet i var sin soffa med några buds, tretusen tagningar av reklam för christian waltz skiva, och springsteen i halvlek, men sport, amerika och tjusningen när rekord på rekord slås, 100 yds, james harrison=interception (till och med cardinals jublade?)!
Sport 2: Imorgon är det tisdag och squash
Sport 3: Vi har fått en utmaning av Frida – biljard
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)