När den i nobelprissammanhang omtalade Boris Pahor blickar tillbaka på 2008 så är det kanske inte på ett av de märkligare eller mest händelserika, men för all del yrkesmässigt mest framgångsrika åren under hans 95-åriga liv.
Till nationaliteten slovenske Pahor från Trieste, ”Staden vid bukten” som den gett namn åt en av hans romaner, föddes när staden tillhörde Österrike-Ungern och har bosatt där senare varit medborgare i såväl Jugoslavien och Triestes fria territorium under de allierade som i dagens Italien. En resa genom livet och det krigshärjade Europa som också burit Pahor som soldat i italienska armén till Nordafrika, som partisan till motståndsrörelsen och så med godsvagnarna till koncentrationslägret Buchenwald.
I Möte med våren skriver Pahor i tredje person om en yngling som i Paris våren 1945 försöker sälja sina tyska armékängor, det enda han äger, men ingen vill köpa ondskans skor. De skor som tagit romanens yngling, och Pahors alterego, från det tyska lägret till Frankrike och ett sanatorium utanför Paris – den egna erfarenheten av totalitarismen och krigets allra grymmaste ansikte.
Den egna erfarenheten har alltid funnits som fundament i Pahors författarskap då han skildrat den slovenska minoritetens rätt till kulturell existens i Italien – ett fundament som alla minoriteters existensrätt och frågor av stor existentiell problematik har kunnat växa ifrån.
Under 1970-talet utgav Pahor boken Odyssé vid masten som förespråkade en ökad politisk pluralism och större slovensk självständighet i Jugoslavien. När han dessutom i Trieste publicerade ett samtal med Ljubljanapoeten Edvard Kocbek som gjorde upp med Titos utrensningar i Jugoslavien efter andra världskriget blev det för mycket för den jugoslaviska regimen och Pahor fick inreseförbud till landet och förvandlades till persona non grata. Ett öde han i princip redan drabbats av i Italien där han var en minoritetsförfattare som skrev på ett okänt minoritetsspråk.
Slovenerna har dock hittat tillbaka till Pahor, först redan efter Titos död i Jugoslavien men sedan framförallt efter självständigheten då Pahor har kommit att bli något av den slovenska prosans nestor och absolut största namn. De slovenska ryggarna sträcker stolt på sig när hans namn nämns i samma andetag som Nobelpriset, något ett folk vars språk enbart talas av två miljoner gärna påpekar. När Pahor på sin 95-årsdag i augusti framträdde i den lilla istriska byn Padna bevistades läsning av över femhundra personer.
I det hemland som hans pass anger har uppskattningen och berömmelsen dock låtit vänta på sig, men även till de italienska läsarna hittade slutligen Pahors verk och det genom omvägen över Frankrike. Till franska har flera av Pahors böcker översatts, hyllats och nått en bred läsekrets, särskilda beundrare har han fått bland minoritetsgrupper som den bretonska.
Först alltså översättningar till tyska, engelska och franska, sen översatt för utgivning på hemlandets huvudspråk. Under 2000-talet har fem böcker kommit i översättning till italienska.
Redan 1997 översattes Pahors kanske mest kända verk, Nekropol, och utgavs av en kulturorganisation i det Trieste närbelägna Monfalcone. I somras kom boken tredjeupplaga ut på ett stort Romförlag och försedd med förord av Claudio Magris kom boken att bli en sån succé att den faktiskt toppade bästsäljarlistor och Pahor blev hett eftertraktad. En vän till mig som sedan tidigare känner Pahor träffade honom i somras på slovenska biblioteket i Trieste och undrade om de kunde träffas någon dag för några frågor. Vänligt förklarade Pahor att det gick utmärkt och bad min vän ringa någon gång kring november för fram till dess var han uppbokad.
Under sina 95 år har Boris Pahor både i sitt författarskap och som privatperson kämpat för samhällets svagas ställning och rättigheter och slutligen har till och med hans grannar i den staden som Mussolini kallade för ”den mest italienska staden” kunnat läsa hans böcker. Om det beror på ett nyvunnet intresse efter schengenbommarnas nedmonterande på gränsen mot Slovenien eller nyfikenhet kring det som en gång var Österrike-Ungerns enda hamnstad får förbli osagt, men nu kan och har i vilket fall italienarna tagit del av ett av sitt lands stora författarskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar