Zhyve Belarus!

Imorgon fredag spelar teatergruppen Belarus Free Theatre pjäsen Being Harold Pinter på Inkonst i Malmö. Efteråt blir det samtal med teatergruppen samt releasefest för tidskriften papis nya nummer som helt vigts åt poeter från Belarus. Kristian Carlsson och Peder Alexis Olsson kommer att läsa ur numret och nedan följer numrets förord som är författat av halva Rámus:


Jag står i Minsk. Jag står utanför McDonald’s. Jag står i korsningen av Leningatan och Skarynaavenyn (efter påbud nyligen omdöpt till Niezaliezhnasciavenyn, Självständighetsavenyn) när allting plötsligt stannar av. Poliser stoppar det intensiva trafikflödet och människorna som rusat fram på de breda trottoarerna stannar upp i steget. Så tjuter det till. Med ilande däck svänger en bilkaravan i full fart runt hörnet från presidentpalatset. Ett par polismotorcyklar, några svarta jeepar och en mörk limousine. Det är han. Det är Luka. På några sekunder har han passerat förbi, trafiken släpps på och människorna börjar åter målmedvetet gå på trottoarerna. Rörelsen är åter, men mannen i bilen gör allt för att fortsätta hålla landet avstannat.

På gränsen mellan öst och väst, som ett nästgrannland till Sverige i en bortglömd kammare av Europas hjärta. Där darrar Belarus. ”Litauen, mitt fosterland, … hur högt du bör skattas, det röner först den som har förlorat dig”, skriver den polske nationalskalden Adam Mickiewicz i Pan Tadeusz. Mickiewicz själv född och uppvuxen i Navahradak i dagens Belarus.
Som del av det Storlitauiska furstendömet var den belarusiska kulturen och språket starkt, exempelvis var belarusiska det tredje folkspråket, efter tyska och tjeckiska, till vilket Nya testamentet översattes och trycktes, detta 1517 genom Francysk Skarynas försorg. Senare erövrat av det ryska imperiet och systematiskt russifierat balanserar Belarus mellan Europa och Ryssland precis som belarusen Marc Chagall i sin konst, den konst som Valjantsina Aksak refererar till i en av sina dikter och varifrån Barys Pjatrovitj hämtar inspiration när han i en enda sittning nedtecknar sina litterära fresker vars bilder inte sällan påminner om Chagalls drömska motiv från Vitebsk.

Just Pjatrovitj har tidigare getts ut i Sverige med boken Fresker (Rámus, 2008, översättning Dmitri Plax), vilket gör honom till en av fyra belarusiska författare som har utkommit i bokform på svenska. De andra är Valzhyna Mort med Tårarnas fabrik (H:ström, 2007, översättning Thomas Nydahl), Svetlana Aleksijevitj med Bön för Tjernobyl (Ordfront, 1997, övers. Hans Björkegren) och Förförda av döden (Ordfront, 1998, övers. Stefan Lindgren), den belarusiska litteraturens största namn Vasil Bykau med Veteranen (Ruin, 2008, övers. Nils Håkanson) samt den under hans ryska namn Vasil Bykov utgivna Grustaget (Natur & Kultur, 1990, övers. Staffan Skott). Med en så sparsmakad utgivning är det glädjande att i detta nya nummer av papi kunna ta del av fem samtida belarusiska poeter i tolkning av Dmitri Plax.
Det är fem poeter från en litteratur som är hårt prövad och som under det totalitära oket gått en annan utveckling än den västeuropeiska under 1900-talet. Under det värsta av Stalins terrorår 1937 dödades hundratusenstals belaruser och i princip under en enda natt avrättades hela den belarusiska intelligentian och därmed också landets litterära modernism.

Idag är förtrycket av en annan natur. Med allt hårdare hand styr landets despotiske ledare Aljaksandr Lukasjenka sedan 1994 och sedan 2002 har han också gått allt hårdare åt litteraturen. Författarförbundet förföljs och har tvingats lämna sina lokaler och deras bibliotek har bokstavligen kastats ut på gatan, redaktörerna på de största litteraturtidskrifterna har avsatts och ersatts med regimtrogna (idag finns bara en oberoende litteraturtidskrift på belarusiska), i samband med valet 2006 visades bilder av författarförbundets ordförande i teve som exponerades över till bilder av Hitler, tryckerier och förlag som ger ut obekväm litteratur drabbas av repressalier och distributionen är helt statskontrollerad. Klassiska författare som skrev på belarusiska, som Jakub Kolas, plockas bort från skolornas litteraturlistor; för även om ingen av poeterna i det här numret är agitatorisk eller uppenbart politisk i sin poetik så är det en politisk handling bara att skriva på belarusiska.

Det här är mitt folk. Och språket som svalan
under taket bor i dess hjärta.
Men taket på det vitryska huset hotas,
Och osäkert är själva husets öde,
För språket som svalan riskerar utrotas
Av självnämnda herrar och titulerade bödlar

Skriver poeten Volha Ipatava och skildrar därmed Lukasjenkas ihärdighet att främja det ryska och förminska den belarusiska kulturen och språket där givetvis en hård hållning gentemot litteraturen är ett viktigt led i marginaliseringen. Således har det belarusiska också blivit en enande faktor för oppositionen med starkt symbolvärde (läs exempelvis Aksaks röda blod mot det vita lakanet likt den belarusiska nationsflaggan som oppositionen gjort till sin symbol). En dubbel marginalisering drabbar dessvärre då de nonkonformister som skriver på ryska. I detta nummer tillhör poeterna Elena Kasantseva och Dmitri Strotsev den gruppen och skriver på ryska.
De två språkens representation är bara ett exempel på den pluralism som den belarusiska kulturen innefattar, lägg där till polsk, litauisk, judisk, islamsk, ortodox, katolsk kultur et cetera, och det går att börja skapa sig en bild av den multietniska kultur som landet rymmer. En bortglömd europeisk kultur det är hög tid att bekanta sig med, tid att börja här.