28 juni, på förra seklets första år, gifte sig Österrike-Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand med Sophie von Chotek. 14 år senare skulle deras dödsdatum skrivas till samma dag – S:t Vitusdagen, 28 juni.
Bron i Sarajevos centrum bär inte längre Gavrilo Princips namn, värdekursen för serbiska nationalister står inte längre särskilt högt i den bosniska huvudstaden.
Minnesplattan och museet vid bron finns dock kvar, bron där studenten Princip avlossade de skott som dödade Ferdinand och hans gravida Sophie. Skotten som kom att utlösa det första av världskrigen och så småningom störtade det imperium som enligt Robert Musil ”gick under genom ett språkfel”.
Är det vår samtid som kastar skuggor mot det förflutna eller är det vår historia som våldsamt och kraftfullt kastar sitt mörker mot oss? Över Prag reser sig S:t Vituskatedralen som en svävande fästning över staden och Pragborgen. Om dagen tycks solen aldrig riktigt komma åt katedralen och om natten lyses den upp av en mystifierande fasadbelysning som förhindrar byggnaden att kasta några skuggor i månljuset.
I annat fall kan man som betraktare nästan förmå sig att tro att S:t Vituskatedralens skugga skulle sträcka sig så långt norrut att den kan svepa över det lilla samhället Terezin.
Under sitt tyska namn har Terezin för alltid etsat sig fast i historieböckerna: Theresienstadt; transferort, det tjeckiska ghettot och tyskarnas mönsterläger för officiella uppvisningar. Theresienstadt var också det officiella namnet när Gavrilo Princip 1918 dog i stadens fästning.
Senare samma år bildades serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, den föregångare till Jugoslavien vars konstitution två och halvt år senare skulle komma att antas 28 juni. Vad annars än den så kallade S:t Vituskonstitutionen?
I den europeiska historieundervisningen upprepas slaget vid Poitiers och hur morerna här hindrades från att erövra Europa. Mer sällan nämns Kosovo Polje och serbernas motstånd mot osmanerna.
På svenska säger vi Trastfältet om högslätten Kosovo Polje, platsen där serberna fick ge vika för osmanernas väldiga armé. Serberna höll motstånd, men efter att ha förråtts fick serbernas härförare möta döden i sitt eget läger, datumet var 28 juni 1389 och det är härifrån skuggan faller över de kommande 1 000 åren.
Under senare delen av 1800-talet, då nationalromantiken och den nationella pånyttfödelsen strömmade genom Europa, nådde även Serbien självständighet och med det färska kollektiva minnet utropades S:t Vitusdagen till serbernas nationaldag. En nationaldag, ett datum som året innan skotten i Sarajevo också innebar början på det andra balkankriget.
Minnena var således många och tusenåriga när serbernas ledare Slobodan Milosevic 28 juni 1989 inför miljonpublik höll sitt berömda tal på Trastfältet om att serberna aldrig ger vika. Det tal som av många ses som en av de inledande faktorerna till det krig som åter skulle komma att riva en djup reva genom Europa och visa att det europeiska kolonialtänkandet levde kvar även under 90-talet. Och gör det ännu när man tänker på något så enkelt som Marit Paulssons radioreklam för sin EU-parlamentskandidatur.
När S:t Vitusdagen inföll 2001 kablades suddiga tv-bilder från Nikolai Tesla-flygplatsen i Belgrad ut, bilder som visade utelämnandet av Slobodan Milosevic och bilder som i sin gestaltning med tre kostymklädda män talade sitt tydliga språk: förrädaren, skarprättaren och den offrade.
Bilden från Trastfältet; det kollektiva minnet varken sover eller glömmer.
Låt oss återvända till Prag. Det var här den tappre soldaten Svejk satt och smörjde sina knän med liniment när hans hushållerska utropar att de har skjutit Ferdinand i Sarajevo, och den godtrogne Svejk klurar på vilken Ferdinand och om inte Sarajevo ligger i Bosnien.
I dag vet vi alla att Sarajevo ligger i Bosnien, att det låg i ett Jugoslavien som Sverige utmålade som ett föredöme mellan öst och väst.
Jugoslavien var socialistiskt men inte med i Comiform, därifrån blev de utsparkade av Stalin 1948 – 28 juni.
Prag är i dag en självklar del av EU medan den bosnier eller serb som vill ta sig in i Schengen står att möta en byråkrati som vore den författad av Franz Kafka, som till sin roman Slottet lär ha inspirerats av de vindlande borggränderna kring S:t Vituskatedralen.
För att länderna i det före detta Jugoslavien ska sluta betraktas som bara en tröskel mellan öst och väst, måste Sarajevo och Belgrad ses som lika självklara delar av samma gemenskap som Prag och därigenom också förmå dagens datum att sluta kasta skuggor.
