En iakttagelse av det kollektiva minnets betydelse i Belgrad och Sarajevo

För tio år sedan satt jag på kafé vid Medelhavet och såg NATO:s bombplan lyfta bort över Adriatiska havet mot Belgrad. Ett decennium senare sprudlar den serbiska huvudstaden, reklamskyltarna lyser upp i natten och antalet glasfasader i vilka de historiska byggnaderna vackert speglar blir bara fler. Och så står de av NATO sönderbombade byggnaderna kvar som efterlämnade mörka hål i stadsbilden, öppna kollektiva sår som minner om att aldrig glömma, som manar till det kollektiva minnet.



Inte ens trettio mil fågelvägen från Belgrad ligger Sarajevo, staden som under 1322 dagars belägring utsattes för konstant bombardemang. Här fylls skotthålen igen och husen restaureras, den välkända parlamentsbyggnaden i inledningen av Snipers Alley vars utbrända vita kropp har varit en kännetecknande siluett för staden lyser nu i blått glas och med gul fasadbelysning.

På årets Sarajevodag invigdes det nya stora köpcentret BBI, de utbrända militära Titobarackerna håller på att rustas upp till studentbostäder, där tidningen Oslobodjenjes redaktion sköts i ruiner har stadens mest luxuösa hotell byggts och med internationellt stöd så håller national- och universitetsbiblioteket på att renoveras. Biblioteket, denna kanske mest tydliga symbol över ett försök att radera ut en gemensam kultur och tradition – ett gemensamt minne. Nu byggs det upp på nytt, men frågan är vad det ska fyllas med efter att mellan två och tre miljoner böcker och dokument förstördes i lågorna natten mellan 25–26 augusti 1992?



Minnestavlor över krigets och belägringens offer fäller sitt budskap även från upprustade fasader men stadens allra mest öppna sår plåstras om. Få städer väcker samma konnotationer och bär på samma symbolvärde som Sarajevo, eller som den montenegrinske poeten Pavle Goranovic skriver i sin ”Sarajevosonett”:
”Jag kände även till städer som skapats av myter.
Men jag kände inte till den stad som skapat en myt.”

Men så odlas nu också ett annat kollektivt minne. Minnet av vinter-OS 1984, då när världens blickar vändes mot den jugoslaviska staden i vad som faktiskt kan ses som en sorts peak under den främsta perioden av stadens historia.
I år firar man 25-årsjubileet av vinterspelen och sportanläggningarna på de omkringliggande bergen rustas upp från sina skador från kriget, turistbyrån erbjuder OS-turer vid sidan av stadsrundvandringar och utflykter i krigets spår, t-shirtar med OS-loggan och maskoten hänger i rader i basarerna Baščaršija.

Det kollektiva minnet står dock kvar även om byggnader rustas upp och graffitin som skriker ”Glöm aldrig Srbernica!” skulle skuras bort. Där en gång träningsfotbollsplaner omgav Asim Ferhatovic Hase-stadion, som 1984 stod värd för OS-invigningen, radar sig idag vita gravstenarna över dem som under belägringen begravdes på dessa improviserade gravplatser. Sår i stadsbilden, kollektiva minnen, och myten förblir verklighet.