Idag tar jag till humdrum Borås för att se den käre gamle Morrissey på nån form av konferenscenter med ovan nämnda Hansén. Lägger nedan in en gammal krönika jag skrev för Sydsvenskan när Morran spelade på KB 2002.
Redan på The Smiths första demoinspelningar påpekade sångaren Morrissey att "du vet att det finns mer i livet än böcker, men inte mycket mer".
Inflytandet från litteraturen i Morrisseys låttexter, såväl som soloartist och som sångare i The Smiths, har alltid varit en av de viktigaste ingredienserna i denna lika märkliga som fascinerande artistmyt. Vi lyssnare möts i Morrisseys värld utanför kyrkogårdarnas grindar i sällskap av Wilde, Keats och Yeats.
Att än en gång påtala att Morrissey blev ett identifikationsobjekt och en hjälp för de utstötta och ensamma vore som att säga att påven är katolik. Mer intressant är att det i Smiths frontfigur också döljer sig en litteraturens korsriddare. Plötsligt fanns där någon som visade att det var helt okej att ha en bok av Oscar Wilde i kavajfickan samtidigt som man bar ett New York Dolls-album under armen.
I sin musik förklarar Morrissey att hans vänner är Dallow, Spicer, Pinkie och Cubitt, det hårdnackade gänget i Graham Greenes Brighton rock. Och när pojken i en sångtext försöker att locka fram kärleken hos sin älskade får låten den lekfulla titeln "King Leer", likt Shakespeares Kung Lear älskar vår hjälte utan att själv älskas.
Morrissey har alltid haft en litterär ambition med sitt låttextförfattande och tog tidigt upp frågor i sina texter som var otänkbara för andra samtida artister. Som en tunn slöja av cigarettrök letade sig Morrissey in i 1980-talets skrivkammare. Nu har pendeln slagit tillbaka och resultatet från de ensamma skrivkamrarna visar sig på bokdiskarna. Morrissey har inom viss litteratur blivit en referensram, en symbol för känslan av att vara missförstådd och sökande. Att en ungdomligt plågad romangestalt lyssnar på Morrissey håller på att utvecklas till samma schablon som att en kriminalkommissarie skall lyssna på opera.
När Keith Fleming ska beskriva sin uppväxt hos sin homosexuelle morbror i New York ger han boken titeln The boy with the thorn in his side. I The perks of being a wallflower låter Stephen Chbosky låten "Asleep" vara den röda tråden i berättelsen om den bekymrade pojken Charlies tid i high school.
Mest känd inom den Morrisseyrefererande litteraturen (om det nu går att prata om en sådan specifik genre) är Douglas Couplands Girlfriend in a coma med flertalet invävda Smiths- och Morrisseycitat i texten. Snyggast lyckas ändå Willy Russell i Den andra pojken där han bygger upp sin roman som en brevväxling mellan (återigen) tonårspojken och idolen Morrissey.
Efter alla dessa unga pojkar med huvudbry är det befriande att Morrisseyaffischen sitter på väggen i Fucking Åmål i ett flickrum - hos Agnes.
I Sverige har vi en egen Morrisseyförfattare i Peter Birro. Redan i Birros debut Under bordet faller replikväxlingarna om Morrissey tätt. I Utan nåd kretsar hela handlingen kring en textrad från "Never had no one ever" och i Mitt ansikte och mitt namn går Birro rakt in på sitt eget behov av artisten:
"Och jag inser plötsligt att Morrissey är den enda popstjärna i världshistorien som har förmågan att locka fram en sådan gränslös, vacker kärlek ur sina hungrande, ensamma fans!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar