He's out of my life

Det är trots allt kanske omöjligt att inte kommentera Michael Jacksons bortgång. Själv drar jag mig till minnes en kväll på Stockholms stadion 1992 där den mest spektakulära och professionella scenshow spelade upp sig för mig; en scenshow som avslutades med en "Man in the mirror" under vilken Jackson (eller med största sannolikhet en stand-in) flög iväg från scenen och ut ur stadion i en likadan raketutrustning som vid OS-invigningen 1984.

På väggen i pojkrummet satt en enorm affisch av fotot från omslaget till Bad. 11-12 år gammal läste jag biografin Moonwalk i Mikael Mörlings översättning från vilken jag idag mest minns hur Jackson erkände att han hade genomfört en plastikoperation, en grop i hakan, att det dock var den enda. Självfallet trodde jag boken.

Det märkliga är att det är just de svaren som söktes. När Jackson nu har dött får tidningar nu chansen att spinna ett varv till på det underliga och okända kring Jackson. När syrgastält, Bubbles, hudblekning med mera är förpassat till historien så går det nu istället att skriva om "den mystiska döden"; var det droger, hjärtstillestånd, stress?
Men mest tragiskt av allt är nog ändå att trots de ovan nämnda spekulationer känns som det är först nu som hyllningarna till artisten, musikern, kompositören Jackson överröstar Wacko.