Detroit, Lift Up Your Weary Head! (Rebuild! Restore! Reconsider!)


Som Saabägare och dito entusiast är det hårda dagar, först sorgeband, sen försvinner man i ett snöoväder och nu är det förhandlingsbordet igen? (Är det såhär på kasinot Per?) Nåja, det är uppenbarligen inte bara jag som är förvirrad.

I fredags hade Rapport en finfin bild på skådespelaren Tom Wilkinson i samband med en ljudinspelning av GM:s presstalesman Tom Wilkinson. Klart man blev förundrad och var tvungen att undersöka saken, nå, så var det nu inte på det viset att Hollywood Wilkinson extraknäckte.

Och alldeles nyss läste jag i New York Times om hur Spyker förlänger sin dödlina. En bit in i artikeln refereras till Sveriges näringsminister: "“It is very late, there is a very tight timetable and that means the situation is very difficult,” Mr. Olofsson was quoted …"

Saab Up!

Nils Forsberg julklappstipsar i Expressen

Ales Steger. Berlin. Bok.
Slovensk poet flanerar på Berlins gator med Walter Benjamins ande svävande snett ovanför och skapar text som liksom staden upphäver motsättningen mellan grått och muntert.

Turquoise Boy



10-talet, det närmar sig, det börjar kännas som om det är framtiden, men samtidigt som om det är det nu vi kan göra samma sak igen. Ja, det är ett mycket märkligt fenomen, tiden och allt med den.

Kanske är det därför allt och alla ska sammanfatta nollnolltalet (kanske med en dold agenda om att kunna säga något om det som komma skall, men jag har inte sett antydningarna än), filmerna, låtarna, frisyrerna, namnen ja säg du något och någon har en lista till dig (undrar om high fidelity, denna grundpelare i mitt 90-tal, njuter eller inte?) dessutom i bokform nu mot slutet av det [fill in the …] 00-talet.

Så befriande det då kan vara att läsa om Pantone och koden 15-5519. Första boken ut nästa år kommer vara turkos, det är ju enkelt, klart Perec ska ta oss med till ett tropiskt paradis!

Stanza har nått skolåldern


Idag firar vi att Stanza fyller sju år. Den 5 december 2002 arrangerade vi det första Stanza på Inkonst med Malte Persson, Fredrik Nyberg, Magnus Ödmark och LT Fisk på scen.

Nu, nära 200 författare från 18 länder senare firar vi skolåldern med fyra författare som alla har skildrat barndomen eller skolan: Jonas Brun, Ida Säll, Helena Granström och Majse Aymo-Boot.

Låt stå!

The ice is getting thinner


Efter succéposten om Ommwriter (en läsare har bekräftat intresset!) kan jag inte låta bli att fortsätta inspirera författare och allt annat textproducerande som sitter och klickar på nästa och plötsligt hamnar här mitt i en post om det förflutna som är framtiden.
WriteRoom heter det denna omgång och verkar vara ett steg tillbaka för alla dom som saknar tiden och texterna man skrev på sin C64! Turn on, tune in…

Southern point


När söder också blir norr, få saker upprör som förändring, och kanske ännu mer förluster. Via Dagens lokaltidningsbesvikelse läser jag om hur författaren Gerda Antti är sur på filen, hur formen inte längre följer funktionen (eller är det det den gör nu?), och ohyfset i att inte berätta vad man heter. Generationer idag kommer vara glömda imorgon osv. Eller är det Centern som sparkar igång 2010?

Leva i Norden

Nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris har presenterats och det är inte så mycket att säga om de svenska nomineringarna Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz och Ann Jäderlunds stålhårda Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar.

Vi noterar dessutom att Peter Laugesen, som tillsammans med Jörgen Lind dyker upp på Stanza i mars, är nominerad från Danmark och Steinar Bragi, som mycket väl kan skymta förbi i ett kommande Pequodnummer, representerar Island.

Upon this tidal wave of young blood


Vågen, den tog över allt igår. Nej, inte den, den uteblev (vi kommer varken dra oss tillbaka eller ge ut femhundra böcker nästa år), men väl den digitala Google-vågen. Jag fick ett mail med en inbjudan att testa, läste på lite och tänkte, klart man ska prova det här, vi tar ett projekt och ser om det går bättre osv.
Nåja, jag gjorde inte så mycket mer, det var ju ändå lördag, och slog mig istället ned för att rätta raden under två timmar. Därefter kunde det ju vara intressant att se vad andra säger om vågen, under två minuter lät jag en twittersökning ticka och världen är så stor, det måste vara så, men ändå, det mörknade nästan i mitt huvud när det under minuterna ploppar upp "1234 more tweets since you started searching". Projektet får vänta, julen närmar sig, och imorgon är det Andersdagen, det mesta tyder på en vit jul!

Pass the hatchet, I think I’m goodkind


40 år, sportintresserade Rámus gratulerar Tipsextra och gör något vi inte gjort på länge, bloggar om sport (relativt, allting, jag vet) och lämnar in en rad till Svenska spel! I första matchen tror vi på hemmaseger även om Housemartins är omtyckta, ja och vidare går det, i match två går vi emot Tom Jones. Nu räcker det, ett grattis är allt vi behöver!

Are you giving in, 2000 man?


Uppkopplad är ett ord jag emellanåt tycker andas andra änden av det här decenniet, låt gå, låt stå. Men ett tecken på det är ju att varvet börjat slutas, Ommwriter har lanserats som vägen tillbaka till koncentration. En enkel, vacker ordbehandlare när allt det där andra behöver stängas av. Tecknet på att vardagen är någon annanstans är väl möjligen tanken om att släcka skärmen, bära anteckningsbok och penna. Är det mer tillgänglighet?

Jag fascineras och vill se resultaten, hur är det för ni andra förläggare, märker ni av den ökade poesin, den avslappnade och avskalade men också känslofyllda, sprängda och framförallt koncentrerade versen som Ommwriter vill ge upphov till. Jag vill veta vad det är som händer, och hur!

If you are a scriptwriter, blogger, journalist, copywriter, poet or just someone who enjoys writing, welcome back to concentrating.

Allt händer samtidigt, världen är för liten etc.

While you wait for the others


Teknikvecka:

Plötsligt är det översvämning av läsplattor och Kindle och vad det nu är. Sydsvenskan körde ett uppslag i måndags med lite Q&A, igår när jag diskade till Nya vågen rekommenderades olika läsplattor, och idag läser jag på Engadget om amerikanska tidskrifters försök, meningslösa och daterade vad det verkar, och vidare om ett påstått samarbete mellan Conde Nast (som ger ut Wired magazine) och Apple. Det som förenar alla rykten och planer och åsikter är ett daterat tänkande, ett upprepande av vad skivindustrin gjorde (eller inte gjorde). Det är mycket fokus på förlag, författare, rättigheter och framförallt pengar ($2000 spås Apples tablet kosta, "I smell Apple TV"). Det viktigaste bör nog vara läsningen, så har det varit och så kommer det vara.

Hamlet utan kravaller med Law


Efter sommarens gästspel som Hamlet i Helsingör har Jude Law som dansk prins åkt vidare till New York och Broadway. Under tolv veckor spelar han på den intima Broadhurst Theatre titelrollen i den Shakespearevane regissören Michael Grandages Hamletuppsättning som först framfördes i London i våras.

Föreställningen spelas inför fulla hus och Law får motta stående ovationer. Kritikerna har prisat föreställningen men varit aningen svala mot, den med högt ställda förväntningar, Law, som inte anses fullt ut kunna lämna de vackert levererade replikerna och fylla rollkostymen med kval.

The New Yorker jämför också Laws rolltolkning med två andra brittiska Broadwayhamletar, David Warner och Jonathan Pryce, och menar att Law inte lämnar samma avgörande avtryck på rollen inför framtiden som dessa båda föregångare gjort.

Tur dock kanske att det ändå är brittiska Hamlettolkare som jämförs och inte kollegor från varsin sin sida Atlanten. När brittiske William Macready 1849 spelade Hamlet i New York kritiserade han sin amerikanske kollega Edwin Forrest. Ett uttalande som Forrests fans inte kunde acceptera utan samlades till protester vilka utbröt i kravaller med 34 förolyckade som följd.
Jude Law må ha hängivna fans men det var länge sedan några teaterkravaller skakade kvarteren kring Time Square.

Murar här och där


Under hösten har vi matats med påminnelser om kalla krigets obarmhärtighet, Järnridåns absurditet och den reella grymheten att leva i ett totalitärt system, ett rapporterande som nådde sin kulmen på årsdagen av Berlin murens fall.
Där muren en gång löpte vid Checkpoint Charlie finns i dag ett museum, eller egentligen är det mer av en uppställning.
Här finns inte utrymme för interaktivitet och tankeanknytningar utan här föses turistgrupperna fram för att hämta andan framför exempel på uppfinningsrikedomen i hur folk försökte smuggla sig över gränsen från öst till väst: ombyggda bilar, urgröpta surfingbrädor, flygplan byggda av gräsklippare.
Turistgrupperna från Väst får härigenom bevis på hur förfärligt systemet på andra sidan muren måste ha varit när desperationen var så påtaglig och vilken humanitet som också var självklar då avhoppare skulle få stanna och känna trygghet efter sin flykt.

Inget utrymme för reflektion kring mängden människor som i dag försöker smuggla sig in över Europas murar från förföljelse, obarmhärtiga krig och det reella livet i ett totalitärt system.
Där tog humaniteten slut och man kan bara fundera kring vilket sekel som museer med olika smugglingsmetoder för flyktingar från Nordafrika, Irak, Afghanistan och så vidare kommer att upprättas i södra Spanien, på Sicilien eller för all del i Hököpinge.

Torn Blue Foam Couch


Aha, men nu börjar det nästan bli personligt.
Nej.
Men imorse, Sydsvenskan recenserar Tålamodets sten och som vanligt är där en liten bild av omslaget. Och jag tycker att det påminner om något, glömmer bort det, men så blir det som det brukar kväll och Elin frågar om jag såg omslaget på boken som var recenserad i Sydsvenskan idag och om det inte var en bok jag gjort omslag till. Jag kollar igen. Och förstår vad hon menar, och jag tänker, aha, lika som bär, äntligen är det tillbaka. Så, jag hämtar omslagen från Adlibris, men där får lika som bär nya dimensioner… I högerspalten på Regnperioden, där det står vad andra kunder köpt för böcker, där återfinns den förra, ja den som var recenserad i dagens Sydsvenskan! Förmodligen en läsare som vill vidga sina vyer, men kanske också mönstersorterar sin bokhylla?

Nobelklass på Berlin!

Första recensionen, och det lovar gott inför nästa veckas besök av Ales Steger och författarbesök på:
27/10: Författarförbundet i Stokcholm
28/10: Söderbokhandeln i Stockholm
29/10: Stanza i Malmö
31/10: Göteborgs poesifestival

100 år är ingenting för mig

Se där, ni kanske tror att cykelsäsongen är över, att det kanske kan bli mer fokus på annat, ja åtminstone mindre fokus på cykling, det är väl bra nog det. Nej nej, inte så snabbt, ja inte förrän skidskyttet är igång eller hur ni nu gör. Idag var en intressant dag för mig, 2010 års le Tour presenterades, och som väntat med 100-åringen Col du Tourmalet i Pyrenéerna!



Annat som är på gång, ja i tisdags kom det en pall med Berlin till oss, vi tog emot och ska snart säga mer, innan jag uttalar mig måste det dock bli studiebesök.

Snart i Börssalen

En timme kvar till Englunds tillkännagivande. Vi är mest nöjda med att DN idag nämner tre Rámusförfattare i förhandssnacket: Nádas, Roubaud och – Anja Utler!

Tycker själv att höstluften idag kändes lite Magrisk eller, ännu mer, som en dag för Ashbery.

Någonstans vid väntan på gränsen

Någon mil utanför Trieste ligger den slovenska byn Mačkolje – ”kattbyn”. Mačkolje har alltid legat på gränsen, idag mellan Italien och Slovenien och en gång mellan Österrike och Venedig. Det är från tiden för den senare som byn har fått sitt namn, de slaviska bönderna från Karst kom till byn för att sälja sina varor och på husfasaderna såg de det bevingade venetianska lejonet. Självfallet hade ingen av dem en aning om vad ett lejon var och således sade de helt enkelt att de tog sina varor till ”byn med katten”.

Fram till den 21 december 2007 låg Mačkolje också på gränsen mellan Fort Europa och världen utanför.

På den italienska sidan om gränsen ligger byn Dolina. Där bor min vän Borut, slovensk till nationaliteten men italiensk i passet. Där bodde också under hela sitt liv hans morfar som aldrig flyttade utanför byn men vars medborgarskap skiftade sex gånger. När Borut föddes var landet på andra sidan gränsen Jugoslavien, idag är det Slovenien och fram till december 2007 kunde han i sin vingård om morgnarna skörda även när det inte var september och skördetid. Resten av året utgjordes dock skörden av skor, kläder och andra tillhörigheter till flyktningar vilka av smugglare släppts av på andra sidan gränsen, och sedan, för allt vad livet och tygen höll, sprungit mot Triestes och EU:s hoppfulla och åtråvärda ljussken. Ett ljussken som hellre mottar delar av de springandes kroppar än dess personer, vilket Damjan Kozolo så träffande fångat i sin film Rezervni deli.

Nu har den gränsen flyttat ett antal mil söderut och ljusen glittrar även i Ljubljana, Bratislava, Budapest, Warszawa, Tallinn, Riga och Vilnius. Den 21 december 2007 skruvade man ner bommen på vägen mellan Dolina och Mačkolje, tog med den till vinstugan i Dolina och dansade limbo under den där den fortfarande hänger.

Den 21 december 2007 öppnades också gränsen mellan Gorizia och Nova Gorica, en stad genom vilken gränsen och en gång järnridåns inledande galler skar och efter andra världskriget delade staden mellan Italien och Jugoslavien. Nu var det här på torget som man symboliskt rev gränsen, Goran Bregovic spelade och Romano Prodi utropade staden till den Europeiska staden.



Det kan tyckas som en billig poäng, men det finns ändå något slående i den retoriska likheten då fascisterna på 1930-talet i propagandasyfte utropade den kosmopolitiska smältdegeln Trieste, några mil söder om Gorizia, till Città Italiana – den mest italienska av alla städer.

Jag återvänder till denna den mest italienska staden för min slovenske väns bröllop med vigsel i Italien efter vilken vi bussas till festen en bit in på den slovenska sidan.

Vid bordet samtalar jag med serbiske Milos som har kommit till bröllopet från Belgrad. Ett bröllop som han tydligt gör klart är enda anledningen till att han någonsin skulle gå igenom den förnedring som processen att söka ett Schengenvisum innebär. Han har i Belgrad i dagar köat utanför ambassaden till ett land som för arton år sedan också var hans hemland, väl inne har han visat upp sin inbjudan och personliga brev från värdparet, sin sambostatus, sina kontohändelser för de senaste sex månaderna och naturligtvis sina anställningar. Med de sistnämnda har det dock blivit problem, det slovakiska företag han arbetar för har betalat ut lönerna svart och då hans inkomster verkade tveksamma blev det avslag för visumansökan. Till slut har han genom hjälp av en släkting på slovakiska ambassaden ändå lyckats få ett visum till Slovakien och Schengen, vilket möjliggjort för honom att komma till festen.

Han är less på hela situationen, säger att han har förståelse för att serbernas skepticism mot den EU-vänliga regeringen ökar. ”Det har gått åtta år sedan vi lämnade ut Milošević, men de lättnader mot oss som utlovats kommer aldrig utan istället ställs det bara nya och åter nya krav. Vi har isolerats och känt oss isolerade, men just nu ökar känslan hos allt fler serber att vi ska välja den isoleringen, att vi klarar oss själva för att vi ändå inte får någonting tillbaka.”

Kort tid efter Milos och mitt samtal beslutar sig EU för att vid årsskiftet släppa på visumtvånget för serber till EU. För Bosnien och Kosovo består det dock.

På museet i Trieste ser jag en utställning med anledning av att det är 140 år sedan den praktfulla serbisk-ortodoxa kyrkan San Spiridione byggdes. Den var med sin storslagenhet ett praktexempel på den serbiska befolkningens makt och rikedom i den fria hamnstaden Trieste. De serbiska familjerna var förmögna och inflytelserika handelsmän och redare.

Också idag är den serbiska befolkningen påtaglig i Trieste. I tidningsställen kring Piazza Garibaldi samsas lokaltidningen Il Piccolo med serbiska tidningar och på kaféerna runt samma torg överröstas italienskan av serbiska.

2009 är den serbiska befolkningen dock varken redare eller handelsmän utan framförallt byggarbetare, yrken som italienarna helst undviker och kanske till och med kan ge till dem utan visum.

Jag läser hur bosnisk press beskriver det fortsatta visumtvånget för bosnier till Schengen som att EU håller på att skapa ett bosniskt ghetto, en isolering som kan skapa samma känsla av instängdhet som den under 1990-talet av kriget framkallade avskildheten.

Och det är nu vid den gränsen, i det land som alltid har legat på gränsen, mellan öst och väst, österrikare och osmaner, som skåpbilarna stannar och de livsviktiga stegen mot ljusskenet springs om natten.

Da Capo

Lägg till föregående inlägg till att det inte är första gången som Jessica Gedin spanar kring ämnen som Rámus redan fört in i framtiden.

Nu var det Thomas två spaningar som fick större publik och redan i samband med tidskriften Gläntas framtidsencyklopedi, som publicerades förra hösten, pratade Gedin i Spanarna länge om ordet "moffa" – komponerat för Glänta av en Rámusmedarbetare.

Date w/ IKEA

På mässan fick jag ett sms där det stod något om att hon som skrev lyssnade på Spanarna och att Jessica Gedin gjorde min spaning. Inget jag förstod där nere på golvet eller var jag nu kan ha varit, men såhär hemma i Malmö har jag lyssnat på programmet, och jo, det hade jag kanske kunnat säga. I vilket fall. Jag gjorde en Per för en dryg månad sedan och så fullföljer jag denna nu. I Sydsvenskan kommenterade jag då följande:



Varje år kommer en ny Ikeakatalog och varje år kommenteras detta visuella tvärsnitt av samtiden. Möblerna, tygerna, formerna, vad har de ställt i bokhyllorna, vad hänger på väggarna och så vidare.

I år har ännu så länge det stora samtalsämnet varit valet av typsnitt. En namninsamling för att få tillbaka det gamla har startats, i förra veckan twittrades det mer om Ikea och typsnitt än om exempelvis Ted Kennedy och ett nytt ord, Verdanagate, har bildats.

Det är såklart inte första gången design skapar protester. Senaste åren har bland annat sett logotypen till sommar-OS i London 2012 samla ihop 48 000 underskrifter på 48 timmar och likafullt samlades det in underskrifter förra hösten då Facebook ändrade sin layout.

Typsnittet som Ikea har valt heter Verdana. Ikea själva talar om att man vill använda samma typsnitt i alla länder, slippa ge olika intryck på webben kontra trycksaker och dessutom tror inte företaget att den stora massan är särskilt intresserade av vilket typsnitt Ikea använder. Inte heller Wikipedia tycker det finns något allmänintresse och vill plocka bort det nya uppslagsordet Verdanagate.

Vad är det som irriterar tusentals grafiska designers med flera jorden runt? En anledning kan vara att Verdana är ett typsnitt med mycket hög läsbarhet i små storlekar – på datorskärmar. Det ska inte användas till trycksaker då det anses vara det första genuina typsnittet för den digitala världen. En annan, möjligen enklare, anledning kan vara att det ägs av Microsoft vars rykte i typsnittskretsar är, milt uttryckt, inget vidare.

Men kanske finns det något irriterande också i vad man valt bort. Ikea har fram till nu haft en variant av Futura som typsnitt, kanske det typsnitt som flest grafiska designers gillar. Michael Bierut berättar i 79 short essays on design om sina studenters vilja att alltid välja Futura, ett geometriskt typsnitt som verkar andas design. Kraftwerk, ett av musikhistoriens mest grafiskt uttryckta band använde Futura och stilmedvetna regissörer som Stanley Kubrick och Wes Anderson har använt det i alla sina filmer.

Så, Ikea har valt Verdana, designvärlden vill ha tillbaka Futura. Men det många i upphetsningen verkar glömma bort är på samma vis som Futura skapades för att uttrycka det moderna, snarare än en version av det förra, har Ikea alltid velat sälja moderna möbler. Verdana är med andra ord ett alldeles väntat val, bra dessutom.

3 Legged Animals


Så går en mässa, en ny om mindre än 365 dagar. Om inte förr så väl då?

Hur var det då, ja, i år gjorde vi som alla år, delade monter med vännerna på ellerströms förlag, men i år inte bara lund-malmö, nej då, Hässleholm var representerade med perenn och Kalejdoskop med Ellen i tät kan få representera Åhus även om hon nu bor och verkar i Göteborg. Nåja, försäljningssuccéerna uteblev i god tradition, men ändå, några fler papperspaket lämnades över disk i år, vi ler och tänker på nästa och nästa…

Årets nyhet var för oss såklart att vi i år ansvarade för program och genomförandet av Rum för poesi. Alla dök upp (verkligen), Jenny Tunedal gjorde succé med sin timme och Spanien levererade som temaland, den nya kostymen kändes något avig, men efter ett tag, någon dag sådär, mjuknade vi och tillslut, ja när LT Fisk spelade allra sist ville vi inte att det skulle vara slut!

Mesta mässminnet då? Jag minns framförallt Gustav Larssons silvermedalj på tempoloppet på torsdagen, bara någon timme innan Bonniermingel och parkeringsfest, hade jag dragit mig undan, upp på rummet och avnjöt ett vackert svenskt cykellopp och ett osannolikt schweiziskt (Cancellara vann med mer än 2 minuter…). Sen missade jag linjelopp, både herrar och damer, fullkomligt, men det var liksom inte samma sak, senare på mässan, sorlet accepterat, man står och glor och sen är det slut, behovet av att komma ut minskar för varje timme. Jaja, segraren, och ny världsmästare i linje blev Cadel Evans, eller var det Sandy?

THE MESS

Vi ses i B07:19 eller i Rum för poesi (R:2)!

I’ll fight

Heaven is a truck


Idag är dagen då Palle gör sin debut på svenska, något som bland annat uppmärksammats i Aftonbladet (stor recension av översatt poesi!). Ja det är stort och vi är mycket glada!

Men vad är en bok i Aftonbladet mot ett bekräftande av att årtiondets populäraste indie rock rykte är sant! Pitchfork berättar, och bekräftar det fantastiska, idag är det mindre 370 dagar till nästa konsert med Pavement! Trogna läsare kanske minns bröllopsposten i februari och att bandet då formerats lite löst på just ett bröllop, sammanfattningsvis, ja nästa år, vilka fester!

And you will try to do what you did before

Vad var det som hände, jo enkelt uttryckt var det första upptakten till en bokmässa med blogg, och ja, den fick, som mycket annat, hålla sig på sin kant och invänta ett återseende, kärt?

När är mässan då?

Tre förmodade saker


senaste gästspelet gav en blick in i framtiden? Nu sammanfattar jag helgen med tre saker som jag minns särskilt:

1. My Bloody Valentines avslutning som tog all Göteborg Energis resurser i anspråk i lördags.

2. Högtalarsystemet på bob huds Malmöspelning igår, norra europas största!

3. Jeff Tweedys fundering när han fem minuter innan Wilcos konsert i fredags tittar ut över området och ser 20 000 vita svenskar dansa till områdets ende svarte man och hans anti-drog-kampanj…

In the Mausoleum


Jag säger att det fortfarande är sommar och på sommaren gör man saker man inte gör hemma (sommaren är alltså en tid man inte är hemma) och bland annat kan man handla på ICA Maxi och stanna vid reapallarna fyllda med böcker och förundras över de olika världar man är verksam i. Småförläggaren skummar ytan, hittar Ge sig hän av Pia Tafdrup, hittar flera, ja en hel hög, sju stycken räknar jag till reas ut för 39 kr på ICA Maxi i Halmstad!

Vimmelkantig minns jag vad jag gjorde på förmiddagen, två nya böcker till tryck (varav en dansk) och tänker att mer än 1% av våra diktupplagor reas ut på pall på ICA. Sen skummar jag vidare i högarna och får plötsligt en förklaring. Ur En dissidents död faller lappen som bilden visar, och visst, den tid vi lägger på att korra mer eller mindre viktiga delar av en helhet, motsvarar den insäljningspallar till ICAs centrallager i Västerås?

Går kodexboken rullens öde till möte eller e-boken Gutenbergs?

Redan i Knut Hamsuns Svält föder den sällsamme J.A. Happolati idén och uppfinner den elektriska psalmboken vars bokstäver lyser och gör det möjligt att läsa i mörker.

120 år senare har e-boken hittat ut från romansidorna och blivit en realitet, läsplattorna har nu på allvar börjat hitta till sin publik och e-böckerna sin distribution.

Apples e-bokläsare Stanza har bland annat medfört att Iphonen har blivit populär också för e-böcker och i Sverige förbereder sig nu både förlag och författare på att e-bokens länge efterfrågade genomslag stundar. Författarförbundet uppmanar sina medlemmar att inte skriva på några e-boksavtal och förlagen arbetar för att finna ett gemensamt format för samtliga olika modeller av läsplattor.

E-bokens fördelar är många och svåra att argumentera mot och dess utveckling är revolutionerande, men det känns ändå enkelt att göra en koppling till en av historiens tidigare viktigaste uppfinningar.

När Faust, Schäffer och Gutenberg introducerade boktryckarkonsten med lösa typer var det den moderna tidens främsta uppfinning och begynnelsen på en ny tidsera. Gutenberg & Co insåg dock inte själva potentialen i sin egen uppfinning och dess revolutionerande effekter.

Istället för att utnyttja pressen till att snabbt kunna massproducera skrifter försökte man efterlikna handskrifterna, de böcker man var van vid och således också dess avancerade stil och ornament. Proceduren var tidskrävande, avkastningen dålig och investerarna fick inte igen sina pengar: där stod man med uppfinningen som skulle komma att markera startskottet för den moderna tiden och resultatet blev konkurs.

När e-boken nu befinner sig i sin egen inkunabelperiod finns en påtaglig risk att göra liknande misstag. Med internet och ny teknik finns stora möjligheter att vidareutveckla mediet boken, men utvecklarna verkar helt låsta vid att efterlikna det för oss läsare så invanda kodexformatet, som ju endast varit det dominerande formatet i ca 1700 år, dessförinnan var en bok en rulle.

Med internet har hypertexten gjort sitt inträde och bland annat har James Joyces Finnegans Wake för första gången kunnat publiceras i sin tilltänkta evighetsloop utan att vara låst innanför sina pärmar. Tiden torde tala för att en ny form för boken randas, men pärmar att hålla i, sidor att vända och allt för att efterlikna det som vi läsare så vanemässigt tänker vara en bok, är vad läsplattetillverkarna tävlar om att komma närmast.

Produkt- och programutvecklare har tillfälle att skapa något som går bortom papperssparande och Happolatis mörkerläsande funktion. Redan nu förekommer för studiematerial varianter där läsarens marginalanteckningar kan föras in i texten och det är en liten föraning om vilka möjligheter som föreligger.

Risken finns dock att så länge e-boken inte förmår spränga sig utanför kodexformens begränsning och se sin egen potential förblir den troligen bara en bok.

Rave On


Det är nu det samlar sig, mina förväntningar, mina föreställningar om kritikernas läsningar, mina förslag om jag varit med i den där researchgruppen på radion där det letas lustiga rubriker i pressen (ja ni vet, helgradio, förmiddag, jag är semster och minns inte dagarnas skillnad).

Efter referensen till Lotta Lotass i tidningen Vi är det nu dags för rubriksättaren att hålla mig i hand. "Underbart är kort" är rubriken i dagens SvD-recension av Perecs vykort. Helvetisk absurditet som är perfekt reseläsning om jag får summera!

Vi (tidningen)


155 000 läsare står det i en blaffa på omslaget, och vi hoppas naturligtvis att det är 155 000 läsare som läser noggrannt, och gärna fokuserar på Litteratursidorna, exempelvis kan läsaren ta sig genom Peter Fröberg Idlings krönika som handlar om våra 243 vykortshälsningar men också, i ett post scriptum, en kommentar som kanske mer indirekt rör förlaget, men ändå, om Sveriges Radios attityd mot Vitryssland. Och så, som om det inte skulle vara tillräckligt, i högerspalt på uppslaget efter smygs en liten liten recension av Pigafetta in, Lotta Lotass nämns (det trodde jag nog att fler kritiker skulle nämna! Kanske är hon inte läst?) och sammanfattas med "en märklig resa som det tar ett tag att hämta sig ifrån." (Tack Sara)

Så, Vi är Rámus (har alltid hävdat det)!

Auto Rock


Sista etappen igår, på SAAB-semestern, till frukost på Hällevik havsbad bjöds Dagens Nyheter och vänliga ord om Pigafetta och Hoppe. För er som inte läser DN, inte orkar läsa DN etc etc citerar jag några valda godbitar:

"Den säregna blandningen av myt och maner, känslodjup och iakttagelseförmåga, som känns igen från Hoppes andra böcker är fullt utpräglad i denna prosaiska lilla pärla. Efter ”Pigafetta” ser det inte längre ut som det gjorde i reselitteraturen."

Ja jäklar. Imorgon sista etappen som betyder något i årets Tour de France, för er som inte följer, om ni bara ska se ett cykellopp det här året är det imorgon! Vem är först upp på Ventoux, detta mytiska, mystiska berg?

Intensivbilda sig om Ventoux? Tillåt mig rekommendera cykelnumret vi gjorde för något år sedan, nr 38 var numret, och om du verkligen vill intensiv-intensivbilda dig, tillåt mig då rekommendera Jan Bäcklunds och Paul Fournels bidrag!

Litteraturcyklister under hajattack


Förra året var det omkring 150 cyklister som hittade fram till Stanzas glänta i Pildammsparken när Sommarscen Malmö anordnade en cyklande LitteraTur.

I år finns vi också på plats och har denna gång bjudit in kollektivet Sharks:

Det litterära kollektivet Sharks presenterar stolt den specialskrivna föreställningen ”sexfingersallad”: en historia i Dan Anderssons fotspår om att göra en sallad med sex fingrar, om den nya och den gamla arbetarklassen samt frågan om hur man bäst utnyttjar myten om sig själv.
Sharks är en studiecirkel. En studiecirkel är en kamratgrupp där alla är jämställda.

--------------------
Samling onsdag 29/7 klockan 19 vid Stadsbiblioteket i Malmö enligt följande premisser:

LitteraTur

På cykeltur genom Malmös parker möter publiken författare, poeter och ordkonstnärer som bjuder på ord i olika former. Turen startar vid Stadsbiblioteket i Slottsparken och avslutas i Kroksbäcksparken. Glöm inte att ta med cykel!

I samarbete med Stanza, Författarcentrum Syd och Radiowy.
Onsdag 29 juli 19:00 Utgår från Stadsbiblioteket

Pitter Patter Goes My Heart


Vad jag förstod var Per på nattklubb hemmavid igår, Backlash tyckte jag han sade att det hette, kanske som en postum hyllning till Michael sammanfogade han då beat för beat, bit för bit och insåg att alla är vi en dansmaskin, mer eller mindre?

Shannon Airport – Sankt Petersburg

Efter Hova:

Tour de France fortsätter: internet: några omslagsskisser på framtida böcker: bad i sjö (nja, havet tack): semesterläsning med "the greatest detectice story ever told" och jag citerar: "Läran om typsnitt är en av de mest elementära kunskapsgrenarna för den som är expert på brott": tankar om att byta jobb: Tour de France fortsätter med dansk triumf: man längtar lite hem: Picturår: planering av bilsemester: Grafikens hus i Mariefred: hågkomsten av nr 41 av Pequod: minnet av riddare, medeltiden och pantometria!

Glory to brave, honor to the brave!

Sommaren steker och i Hova rasar riddarna. Således har vi samlat ihop fem poeter till en Stanzaläsning som på torsdag äger rum mitt i Hovas riddarvecka. Småstaden ska granskas och lyriska lansar reses för att sticka luften ur såväl Arn och Singoalla som Ivanhoe och Roland.



Johan Lindblom den tappre, Linn Hansén av ringa ålder, Kajsa Sundin av Arosnäs, Kristin Berget den mångförslagna och Palle danske Sigsgaard kommer alla att stå för de ärofyllda orden – and there will be none to part them.

"Sveriges Radio går Lukasjenkos ärenden"

Sveriges Radios sändningar på vitryska har stor betydelse för demokratirörelsen i Vitryssland – Europas sista diktatur. När SR nu väljer att lägga ner sändningarna till förmån för sändningar på ryska, går man – möjligen av ren okunnighet – president Alexander Lukasjenkos ärenden och motverkar en demokratisk utveckling i landet, skriver 16 svenska författare och kulturpersonligheter.




Okunnigheten om det land som i medier benämns ”Vitryssland”, alternativt ”Europas sista diktatur”, är fortsatt stor runtom i de svenska stugorna. En okunnighet som beror på en mängd faktorer, men framför allt på den isolering som omger landet och som bland andra EU försöker bryta inom ramarna för sitt östliga partnerskapsprogram.

Samtidigt bör det framhållas att ovärderliga bilaterala insatser också görs från svenskt håll, inte minst på kulturområdet, i syfte att lösgöra landet från isoleringens bojor och påskynda den inhemska demokratiseringsprocessen. I en omfattning som saknar tidigare motstycke gästas Sverige exempelvis av vitryska musik- och teatergrupper och författare ges för första gången någonsin ut i översättningar gjorda direkt från vitryskan. Och vice versa.

Den svensk som är fortsatt okunnig om vårt sydostliga nästgrannland har alltså snart ingenting att skylla på.

Men när redaktionschefen för Sveriges Radios internationella sändningar, Ingemar Löfgren, nu kungör att man med SR-ledningens goda minne lägger ner sändningarna på vitryska till förmån för ”ett av de större europeiska språken, nämligen ryska, ett språk som också förstås i Vitryssland”, är detta inte först och främst att förstå som ett utslag av vanlig okunnighet.

Nej, uttalandet kan svårligen uttolkas som någonting annat än en illa dold likgiltighet inför ett helt språk och för dess självklara plats i kampen för ett öppet och demokratiskt Vitryssland.

För inte kan det väl komma som en nyhet ens för Ingemar Löfgren att ett av den starkt russifierade regimens mest uppenbara verktyg i sitt totalitära maktutövande just är inskränkningar av den vitryska kulturen och det vitryska språket: antalet skolor med undervisning på vitryska har drastiskt minskat, klassiska vitryskspråkiga författare som Jakub Kolas stryks från skolornas litteraturlistor, böcker på vitryska drabbas av distributionsförbud och dess upphovsmän hindras från att göra uppläsningar.

Det har till och med gått så långt att människor har blivit arresterade på gatan anklagade för att ”svära offentligt” då de samtalat på vitryska.

När vitryska demokratiaktivister får frågan vad som är deras största hinder svarar de oftast just isoleringen, känslan av att man är helt avskuren från omvärlden och utlämnad åt sitt öde. SR:s vitryskspråkiga sändningar har därför ett värde som inte går att överskatta. Väljer man att beröva lyssnarna möjligheten att på sitt eget språk komma i direktkontakt med demokratiska värderingar och tillvägagångssätt bidrar man till känslan av isolering för landets demokratiska förkämpar och förstärker dessutom den allmänna misstänksamheten mot väst.

Men visst, Ingemar Löfgren har rätt på en punkt. De flesta i Vitryssland förstår ryska. Som framgått av ovanstående resonemang är det språk som används inom den vitryska administrationen just ryska. Ändå uppger omkring 70 procent av befolkningen att man har vitryska som modersmål.

Detta måste väl ändå betyda någonting? Också för Sveriges Radio.

Lika lite som SR lättvindigt kan välja att övergå till norska eller danska i sina regionala sändningar kan man med hedern i behåll besluta att över en natt ersätta ett språk med ett annat i sin internationella verksamhet. Jämförelsen kan tyckas gripen ur luften, men faktum kvarstår: Sverige är inte sina skandinaviska grannländer. Vitryssland är inte Ryssland.

Man måste se över sin verksamhet, motiverar Ingemar Löfgren SR:s beslut, ett beslut som dessutom fattas i ett läge då de bilaterala insatserna i Vitryssland är som allra intensivast och då Sverige står i begrepp att överta ordförandeskapet i ett EU vars utrikespolitiska arbete till stor del är tydligt riktat mot Östeuropa och Vitryssland.

Det är obegripligt och tyder på ett oroande mått av lättsinne och bristande omvärldsanalys.

En av de många frågor man slutligen måste ställa sig är därför huruvida det alls kan vara förenligt med SR:s uppdrag och grundläggande värderingar att motverka snarare än att aktivt främja den demokratiska utvecklingen.

Den vitryska regimen har redan effektivt sett till att undanhålla vitryskan från varje form av offentlighet. Nu är det tydligen Sveriges tur att göra detsamma.

Nog är det ändå en smula anmärkningsvärt att Sveriges Radio på det här viset väljer att ta rygg på Europas sista diktatur?


Henrik C. Enbohm, internationell sekreterare, Sveriges författarförbund
Per Bergström, förläggare
Marie Lundquist, poet
Nils Håkanson, översättare
Anders Bodegård, översättare
Arne Johnsson, poet
Ida Börjel, poet
Andrzej Tichy, författare
Jenny Tunedal, poet
Judith Black, projektansvarig Vitryssland, Svenska institutet
Peter Fröberg Idling, författare och kulturredaktör
Cilla Nauman, författare
Oline Stig, författare
Astrid Trotzig, författare
Maria Söderberg, fotograf
Andreas Mattsson, musiker

En vecka av kritik

En vecka sedan St Vitusdagen. En varm vecka. En vecka där Thomas en natt landade med ett flyg från Sardinien, studsade upp, fick med sig ett korrektur på Palle Sigsgaard och försvann till Halmstad.

Också en vecka då vi släppte två nya titlar: Tvåhundrafyrtiotre vykort i sanna färger av Georges Perec samt Pigafetta av Felicitias Hoppe.

Recensionerna har faktiskt inte låtit vänta på sig. Vykorten har redan hittat till Aftonbladet, Helsingborgs Dagblad, Göteborgs Posten samt dessa som finns på nätet Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, Expressen, Hallandsposten, Trelleborgs Allehanda, Norrköpings Tidningar och Bohusläningen.

Ett överraskande stort utslag. För Pigafetta har hittills samma recension bara dykt upp i Helsingborgs Dagblad och Tidningen Kulturen, men vilken recension sen. Crister Enanders insatta läsning av boken gör en smått lycklig både över ”vår” bok och god litteraturkritik.

Dessutom lyckades Göteborgs Posten i veckan klämma in en recension av Någonting svart och i Kristianstadsbladet läste Thomas Kjellgren Egen död i Budapest.

Min egen kritik i veckan skulle kunna riktas till Malmö Dramatiska Teaters uppsättning av Tjechovs Nysningen, så urbota uselt och buskis att Revymakarna i Skövde i jämförelse känns som lysande dramatiska begåvningar. Nog där.

St Vitusdagen om och om och om igen

Willy Kyrklund död. Har han fått svar på sin fråga? Själv funderar jag lite kring dagens datum – St Vitusdagen:




28 juni, på förra seklets första år, gifte sig Österrike-Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand med Sophie von Chotek. 14 år senare skulle deras dödsdatum skrivas till samma dag – S:t Vitusdagen, 28 juni.
Bron i Sarajevos centrum bär inte längre Gavrilo Princips namn, värdekursen för serbiska nationalister står inte längre särskilt högt i den bosniska huvudstaden.
Minnesplattan och museet vid bron finns dock kvar, bron där studenten Princip avlossade de skott som dödade Ferdinand och hans gravida Sophie. Skotten som kom att utlösa det första av världskrigen och så småningom störtade det imperium som enligt Robert Musil ”gick under genom ett språkfel”.
Är det vår samtid som kastar skuggor mot det förflutna eller är det vår historia som våldsamt och kraftfullt kastar sitt mörker mot oss? Över Prag reser sig S:t Vituskatedralen som en svävande fästning över staden och Pragborgen. Om dagen tycks solen aldrig riktigt komma åt katedralen och om natten lyses den upp av en mystifierande fasadbelysning som förhindrar byggnaden att kasta några skuggor i månljuset.

I annat fall kan man som betraktare nästan förmå sig att tro att S:t Vituskatedralens skugga skulle sträcka sig så långt norrut att den kan svepa över det lilla samhället Terezin.
Under sitt tyska namn har Terezin för alltid etsat sig fast i historieböckerna: Theresienstadt; transferort, det tjeckiska ghettot och tyskarnas mönsterläger för officiella uppvisningar. Theresienstadt var också det officiella namnet när Gavrilo Princip 1918 dog i stadens fästning.
Senare samma år bildades serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, den föregångare till Jugoslavien vars konstitution två och halvt år senare skulle komma att antas 28 juni. Vad annars än den så kallade S:t Vituskonstitutionen?
I den europeiska historieundervisningen upprepas slaget vid Poitiers och hur morerna här hindrades från att erövra Europa. Mer sällan nämns Kosovo Polje och serbernas motstånd mot osmanerna.

På svenska säger vi Trastfältet om högslätten Kosovo Polje, platsen där serberna fick ge vika för osmanernas väldiga armé. Serberna höll motstånd, men efter att ha förråtts fick serbernas härförare möta döden i sitt eget läger, datumet var 28 juni 1389 och det är härifrån skuggan faller över de kommande 1 000 åren.
Under senare delen av 1800-talet, då nationalromantiken och den nationella pånyttfödelsen strömmade genom Europa, nådde även Serbien självständighet och med det färska kollektiva minnet utropades S:t Vitusdagen till serbernas nationaldag. En nationaldag, ett datum som året innan skotten i Sarajevo också innebar början på det andra balkankriget.

Minnena var således många och tusenåriga när serbernas ledare Slobodan Milosevic 28 juni 1989 inför miljonpublik höll sitt berömda tal på Trastfältet om att serberna aldrig ger vika. Det tal som av många ses som en av de inledande faktorerna till det krig som åter skulle komma att riva en djup reva genom Europa och visa att det europeiska kolonialtänkandet levde kvar även under 90-talet. Och gör det ännu när man tänker på något så enkelt som Marit Paulssons radioreklam för sin EU-parlamentskandidatur.
När S:t Vitusdagen inföll 2001 kablades suddiga tv-bilder från Nikolai Tesla-flygplatsen i Belgrad ut, bilder som visade utelämnandet av Slobodan Milosevic och bilder som i sin gestaltning med tre kostymklädda män talade sitt tydliga språk: förrädaren, skarprättaren och den offrade.
Bilden från Trastfältet; det kollektiva minnet varken sover eller glömmer.
Låt oss återvända till Prag. Det var här den tappre soldaten Svejk satt och smörjde sina knän med liniment när hans hushållerska utropar att de har skjutit Ferdinand i Sarajevo, och den godtrogne Svejk klurar på vilken Ferdinand och om inte Sarajevo ligger i Bosnien.

I dag vet vi alla att Sarajevo ligger i Bosnien, att det låg i ett Jugoslavien som Sverige utmålade som ett föredöme mellan öst och väst.
Jugoslavien var socialistiskt men inte med i Comiform, därifrån blev de utsparkade av Stalin 1948 – 28 juni.
Prag är i dag en självklar del av EU medan den bosnier eller serb som vill ta sig in i Schengen står att möta en byråkrati som vore den författad av Franz Kafka, som till sin roman Slottet lär ha inspirerats av de vindlande borggränderna kring S:t Vituskatedralen.

För att länderna i det före detta Jugoslavien ska sluta betraktas som bara en tröskel mellan öst och väst, måste Sarajevo och Belgrad ses som lika självklara delar av samma gemenskap som Prag och därigenom också förmå dagens datum att sluta kasta skuggor.

He's out of my life

Det är trots allt kanske omöjligt att inte kommentera Michael Jacksons bortgång. Själv drar jag mig till minnes en kväll på Stockholms stadion 1992 där den mest spektakulära och professionella scenshow spelade upp sig för mig; en scenshow som avslutades med en "Man in the mirror" under vilken Jackson (eller med största sannolikhet en stand-in) flög iväg från scenen och ut ur stadion i en likadan raketutrustning som vid OS-invigningen 1984.

På väggen i pojkrummet satt en enorm affisch av fotot från omslaget till Bad. 11-12 år gammal läste jag biografin Moonwalk i Mikael Mörlings översättning från vilken jag idag mest minns hur Jackson erkände att han hade genomfört en plastikoperation, en grop i hakan, att det dock var den enda. Självfallet trodde jag boken.

Det märkliga är att det är just de svaren som söktes. När Jackson nu har dött får tidningar nu chansen att spinna ett varv till på det underliga och okända kring Jackson. När syrgastält, Bubbles, hudblekning med mera är förpassat till historien så går det nu istället att skriva om "den mystiska döden"; var det droger, hjärtstillestånd, stress?
Men mest tragiskt av allt är nog ändå att trots de ovan nämnda spekulationer känns som det är först nu som hyllningarna till artisten, musikern, kompositören Jackson överröstar Wacko.

Tre saker


Tre saker dyker upp igen, det visade sig att det inte hände tillräckligt (eller så var det just det det gjorde) för att vi skulle köra det här kontinuerligt. Så nu när Skansenpremiären är avklarad och bara två veckor till Riddarveckan i Hova tar jag sommar med listan: Tre saker alltså:


1. Gianfranco Zola
Sardiniens pojke, kanske är han i sitt föräldrahem i veckan? Jag har med kamera, ser jag honom knäpper jag en bild, annars tar jag det lugnt med Silvio (han bjuder?), Sardinia, isn’t that a fish?



2. Saab
Så är man bilägare, och plötsligt kör man svenskt (även om det låter tyskt eller något), men röd och bekväm och redan har jag köpt min första glödlampa, 25 kr, Preem.


3. RGBochmer
Äntligen har jag lyckats få ordning på mitt skyltsamlande. Det har också medfört att jag ibland varit frånvarande här, men då är jag där ute, hittar en skylt och berättar var och ibland också varför.


There’s no coast of Nebraska



Som sagt, igår flöt det ut, Malmös svar på paddan heter rundan och på den körde vi ett narrativt tema tillsammans med Stewe Claeson, Martin Glaz Serup och Linn Hansén. Svenskarna läste från pappersutskifter, då dom inte läste på norska. Dansken läste två gånger, först med bok, sen med papper (på danska båda gångerna), och så hann vi dessutom med ett litet samtal om översättningssvårigheter mellan närbesläktade språk.

Mest överraskande? Alla som läste satt ned, något som aldrig hänt, det händer nästan aldrig, såhär på rak sommararm minns jag att Leif Holmstrand brukar sitta, och Les Murray satt då han var hos oss. Fler? Nu var det inte så otroligt som det kanske låter, broarna slickar vattenytan (eller tvärt om) i Malmö. Under Stewes läsning var det till och med liggande läsning för en eller två verser!

Efter läsning blev det sillamacka Bishops, som tack för sjön, som förberedelse inför morgondagens dans och sång.

There's more to life than books, you know - but not much more

Igår var vi ute och seglade på Malmös kanaler med Stewe Claeson, Martin Glaz Serup och Linn Hansén som läste upp för en fullsatt Rundanbåt.

Idag tar jag till humdrum Borås för att se den käre gamle Morrissey på nån form av konferenscenter med ovan nämnda Hansén. Lägger nedan in en gammal krönika jag skrev för Sydsvenskan när Morran spelade på KB 2002.





Redan på The Smiths första demoinspelningar påpekade sångaren Morrissey att "du vet att det finns mer i livet än böcker, men inte mycket mer".
Inflytandet från litteraturen i Morrisseys låttexter, såväl som soloartist och som sångare i The Smiths, har alltid varit en av de viktigaste ingredienserna i denna lika märkliga som fascinerande artistmyt. Vi lyssnare möts i Morrisseys värld utanför kyrkogårdarnas grindar i sällskap av Wilde, Keats och Yeats.

Att än en gång påtala att Morrissey blev ett identifikationsobjekt och en hjälp för de utstötta och ensamma vore som att säga att påven är katolik. Mer intressant är att det i Smiths frontfigur också döljer sig en litteraturens korsriddare. Plötsligt fanns där någon som visade att det var helt okej att ha en bok av Oscar Wilde i kavajfickan samtidigt som man bar ett New York Dolls-album under armen.
I sin musik förklarar Morrissey att hans vänner är Dallow, Spicer, Pinkie och Cubitt, det hårdnackade gänget i Graham Greenes Brighton rock. Och när pojken i en sångtext försöker att locka fram kärleken hos sin älskade får låten den lekfulla titeln "King Leer", likt Shakespeares Kung Lear älskar vår hjälte utan att själv älskas.

Morrissey har alltid haft en litterär ambition med sitt låttextförfattande och tog tidigt upp frågor i sina texter som var otänkbara för andra samtida artister. Som en tunn slöja av cigarettrök letade sig Morrissey in i 1980-talets skrivkammare. Nu har pendeln slagit tillbaka och resultatet från de ensamma skrivkamrarna visar sig på bokdiskarna. Morrissey har inom viss litteratur blivit en referensram, en symbol för känslan av att vara missförstådd och sökande. Att en ungdomligt plågad romangestalt lyssnar på Morrissey håller på att utvecklas till samma schablon som att en kriminalkommissarie skall lyssna på opera.
När Keith Fleming ska beskriva sin uppväxt hos sin homosexuelle morbror i New York ger han boken titeln The boy with the thorn in his side. I The perks of being a wallflower låter Stephen Chbosky låten "Asleep" vara den röda tråden i berättelsen om den bekymrade pojken Charlies tid i high school.

Mest känd inom den Morrisseyrefererande litteraturen (om det nu går att prata om en sådan specifik genre) är Douglas Couplands Girlfriend in a coma med flertalet invävda Smiths- och Morrisseycitat i texten. Snyggast lyckas ändå Willy Russell i Den andra pojken där han bygger upp sin roman som en brevväxling mellan (återigen) tonårspojken och idolen Morrissey.

Efter alla dessa unga pojkar med huvudbry är det befriande att Morrisseyaffischen sitter på väggen i Fucking Åmål i ett flickrum - hos Agnes.
I Sverige har vi en egen Morrisseyförfattare i Peter Birro. Redan i Birros debut Under bordet faller replikväxlingarna om Morrissey tätt. I Utan nåd kretsar hela handlingen kring en textrad från "Never had no one ever" och i Mitt ansikte och mitt namn går Birro rakt in på sitt eget behov av artisten:
"Och jag inser plötsligt att Morrissey är den enda popstjärna i världshistorien som har förmågan att locka fram en sådan gränslös, vacker kärlek ur sina hungrande, ensamma fans!"

Hell is chrome


Vilken tid.

Vi har fått levererat nya böcker från tryckeriet (mer info kommer säkert), Per har behövt flytthjälp och jag har varit på utflykt till Sturup Race Way för att se kortbane-SM i cykel, men kanske framförallt är vi nöjda med statistiken (vi gillar sport som ni vet) som vi nu får ta del av hos Adlibris, ett axplock, det är stor majoritet tjejer som köper Asli Erdogan, 100% killar som köper Daniil Charms och ingen, verkligen ingen, under 30 som köpt Péter Nádas Egen död, ja döden är väl något vi lär känna bättre ju äldre vi är! Nu är ju allt detta vår försäljning genom Adlibris och ännu så länge endast året 2009, men nog att man fastnar, fördjupar sig helt enkelt och funderar ut mäktigt imponerande marknadsföringskampanjer…

Roubaud i sommarregnet, Roubaud i poolen

Gårdagens SommarStanza på galleriet CirkulationsCentralen blev fantastiskt lyckats. En stor och intresserad publik som fick ta del av tre riktigt bra läsningar av Jacques Roubaud, Leif Holmstrand och Ulf Karl Olov Nilsson.

Vår utgåva av Någonting svart verkar verkligen ha nått ut och det är roligt att det är så många skrivande som hör av sig hur viktig och bra de tycker att boken är. Dessvärre var det ju många som inte hade tid eller möjlighet att ta del av Roubaud igår så här får ni en bild med tips om hur man på andra sätt kan njuta av Någonting svart.

Se och lär av den norske poeten Henning Bergsvåg:

Imorgon smäller det!

SommarStanza huserar i år på galleriet på CirkulationsCentralen, och vi gör det med årets författarbesök i Malmö när Leif Holmstrand och Ulf Karl Olov Nilsson får sällskap av franske Jacques Roubaud:

Jacques Roubaud är född 1932 i Caluire i Provence. Som poet och matematiker blev han 1966 som första medlem invald i skrivarverkstan Oulipo för vilken han idag är ordförande. 1967 debuterade han med den hårt strukturerade sonettsamlingen Epsilon och han har sedan dess publicerat ett femtiotal böcker. Utöver poet och matematiker är han även prosaist och pjäsförfattare, essäist och minnesteoretiker, poesihistoriker och en Frankrikes viktigaste och formellt mest uppfinningsrika författare det senaste halvseklet.

1983 avled Jacques Roubauds hustru, fotografen och Wittgensteinkännaren Alix Cléo Roubaud, av en blodpropp i lungan. Efter 30 månaders tystnad började Jacques Roubaud åter att skriva och resultatet blev Någonting svart, en mycket okonventionell sorge- och meditationsbok över hustruns bortgång.
Ifjol utkom Någonting svartRámus i översättning av Ulf Karl Olov Nilsson och Jonas (J) Magnusson och möttes av hyllande recensioner och hamnade också på Dagens Nyheters lista över årets bästa böcker.



----

Med sitt dussin diktsamlingar har Ulf Karl Olov Nilsson kommit att bli Sveriges ledande konceptpoet och nominerades bland annat 2007 till Augustpriset för diktsamlingen Synopsis.
Med underfundighet och allvar ger sig UKON ut på expeditioner i språket och dess del i samhällsstrukturen, resultatet är slående och UKON har också blivit känd för hur han framför sina dikter från scen.
I vår är han aktuell med den uppmärksammade diktsamlingen Barndomstolen.



----
Leif Holmstrand är såväl hyllad konstnär som poet. Som konstnär har han, förutom en rad utställningar, stipendier och priser, även fått epitetet ”en av de bästa yngre svenska konstnärer att investera i” av Dagens Industri.
Som poet debuterade Holmstrand 2002 med Stekelgång och förra året utkom hans tredje diktsamling Myror där Holmstrand med bitsk humor och ett språk som ständigt överraskar fortsätter att skildra en könsöverskridande smått surrealistisk värld.




----
SommarStanza
Torsdag 11/6, kl. 20.00
Med: Jacques Roubaud, Ulf Karl Olov Nilsson och Leif Holmstrand.
Var: CirkulationsCentralen (Nobelvägen 125 i Malmö).
Entré: 20 kr

En iakttagelse av det kollektiva minnets betydelse i Belgrad och Sarajevo

För tio år sedan satt jag på kafé vid Medelhavet och såg NATO:s bombplan lyfta bort över Adriatiska havet mot Belgrad. Ett decennium senare sprudlar den serbiska huvudstaden, reklamskyltarna lyser upp i natten och antalet glasfasader i vilka de historiska byggnaderna vackert speglar blir bara fler. Och så står de av NATO sönderbombade byggnaderna kvar som efterlämnade mörka hål i stadsbilden, öppna kollektiva sår som minner om att aldrig glömma, som manar till det kollektiva minnet.



Inte ens trettio mil fågelvägen från Belgrad ligger Sarajevo, staden som under 1322 dagars belägring utsattes för konstant bombardemang. Här fylls skotthålen igen och husen restaureras, den välkända parlamentsbyggnaden i inledningen av Snipers Alley vars utbrända vita kropp har varit en kännetecknande siluett för staden lyser nu i blått glas och med gul fasadbelysning.

På årets Sarajevodag invigdes det nya stora köpcentret BBI, de utbrända militära Titobarackerna håller på att rustas upp till studentbostäder, där tidningen Oslobodjenjes redaktion sköts i ruiner har stadens mest luxuösa hotell byggts och med internationellt stöd så håller national- och universitetsbiblioteket på att renoveras. Biblioteket, denna kanske mest tydliga symbol över ett försök att radera ut en gemensam kultur och tradition – ett gemensamt minne. Nu byggs det upp på nytt, men frågan är vad det ska fyllas med efter att mellan två och tre miljoner böcker och dokument förstördes i lågorna natten mellan 25–26 augusti 1992?



Minnestavlor över krigets och belägringens offer fäller sitt budskap även från upprustade fasader men stadens allra mest öppna sår plåstras om. Få städer väcker samma konnotationer och bär på samma symbolvärde som Sarajevo, eller som den montenegrinske poeten Pavle Goranovic skriver i sin ”Sarajevosonett”:
”Jag kände även till städer som skapats av myter.
Men jag kände inte till den stad som skapat en myt.”

Men så odlas nu också ett annat kollektivt minne. Minnet av vinter-OS 1984, då när världens blickar vändes mot den jugoslaviska staden i vad som faktiskt kan ses som en sorts peak under den främsta perioden av stadens historia.
I år firar man 25-årsjubileet av vinterspelen och sportanläggningarna på de omkringliggande bergen rustas upp från sina skador från kriget, turistbyrån erbjuder OS-turer vid sidan av stadsrundvandringar och utflykter i krigets spår, t-shirtar med OS-loggan och maskoten hänger i rader i basarerna Baščaršija.

Det kollektiva minnet står dock kvar även om byggnader rustas upp och graffitin som skriker ”Glöm aldrig Srbernica!” skulle skuras bort. Där en gång träningsfotbollsplaner omgav Asim Ferhatovic Hase-stadion, som 1984 stod värd för OS-invigningen, radar sig idag vita gravstenarna över dem som under belägringen begravdes på dessa improviserade gravplatser. Sår i stadsbilden, kollektiva minnen, och myten förblir verklighet.